tisdag 13 januari 2015

Karantän

Stiltje, har inte haft mycket att skriva om och inte kört något större bloggrace heller.

Mannen är rejält förkyld, jag väntar för att se om jag blir det också, vore konstigt om jag inte blev smittad, men ännu är det lugnt. För säkerhets skull håller jag mig på avstånd från alla andra människor.

Har ändå suttit en del vid datorn, men svävat runt från det ena till det andra, och tankarna flyger gärna iväg. Tur att man inte måste göra något konstruktivt och välordnat.

Läste inläggen från 2007 i en gammal blogg. Fy, så uppgiven jag var, tills jag fick bipolärdiagnosen på hösten. Det blev ju fortfarande en lång och skakig resa efter det, men det gick mot ljuset och istället för mot mörkret.

Idag...

Traumatrasslet har trasslat ut sig mer än jag kunde hoppas på. Som en sån där tidsaxel man fick rita i skolan, där var stenåldern och där var bronsåldern och där var järnåldern... saker ligger där de ska.

Det mest uttalade självdestruktiva vansinnet är någorlunda under kontroll. Inga speciella knep egentligen, behovet föreligger inte.

Svängningarna svänger lite fortfarande, men sväljer mig inte hela, och framför allt börjar jag utveckla en acceptans för att jag kan behöva sätta in tidiga åtgärder. Hur osvängigt det blir till slut återstår att se, även med mediciner går det inte alltid att hitta ett perfekt läge. Men som det är nu går det att leva med.

Uttröttbarheten/stresskänsligheten/koncentrationsproblemen är verkligen inte alls bättre, kanske närmast sämre.

När jag är i normalläge sover jag i princip föredömligt. Lägger mig ner, somnar på 5-10 minuter och sover hela natten, 8-9 timmar. Oroar mig inte så jättemycket tankemässigt för saker i allmänhet, men brukar få en snarast kroppslig oro på eftermiddagarna/kvällarna, känns faktiskt mindre som ångest än akatisi (en biverkning, särskilt av psykosmediciner). Glödlampan tänds över huvudet, kan det vara medicinrelaterat? Men kan inte klura ut hur, äter ingen typisk sådan medicin nu.

Lite medicinbiverkningar, men jag är inte så girig längre, förväntar mig inte perfektion.

Efter att ha sprungit iväg på diverse sidospår (kollat lite rubriker i lokaltidningen, fixat en toast) ska jag avsluta det här inlägget. Det är lite av en generalrepetition inför nästa läkarbesök, jag gillar att strukturera upp saker, i min skalle, eller i det här fallet vete tusan om det inte ska bli stödord på en lapp. :)

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag gillar verkligen att läsa din blogg! För det första, ämnet är aktuellt för mig också. Jag känner igen mig!
    För det andra ditt språk! Du skriver vackert och uttrycksfullt. Jag har svårt för alla "nya" sätt att skriva, som om stavning och grammatik inte fanns.
    Vad har du jobbat med? Använt språket i jobbet?
    Jag tar inga psykmediciner nu, skulle kanske behöva men ids inte. En gång i månaden har jag samtal med ssk, ger ingenting! Hette så fint att det skulle bli KBT, men icke! Samtalen är bara klagomål på all vård, vi klagar båda (och vad ger det mig?)
    Just nu har jag helt tappat rösten, den har varit dålig flera år, men nu är den borta! Lika bra det!!'
    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Lena!
      Jag har som sagt varit lite svag på fronten att läsa bloggar nu i några dagar, men tycker också om att läsa din blogg, den är inte tillrättalagd och ytlig.

      Ja du, jag har jobbat som kontorist på Postgirot, på den tiden det existerade! Jag har också haft lite olika kontorsjobb på ett ställe jag inte kan nämna vid namn här i bloggen, men är du intresserad får du gärna maila mig på stellariamedia@gmail.com. Sedan har jag städat och delat ut tidningar. Började plugga på vuxna dagar, men det var naturvetenskapliga ämnen. Det blev varken hackat eller malet av det eftersom sjukdomen härjade vilt, jag bytte utbildning hela tiden. Något uttalat språkligt yrke har jag aldrig haft. Den enda övning jag har är att jag skrivit saker på nätet sedan 1997.

      Det är rätt stökigt att ta psykmediciner om man inte har bra läkare som håller i det, det krävs ett relativt tätt samarbete från båda sidor om man ska få det att fungera ifall man har en lite krångligare situation än kanske en mild depression. Det låter inte som att dina sjuksköterskesamtal är särskilt konstruktiva. Nu vet jag tveklöst att när man får terapi som fungerar så märker man det! Det kan vara ansträngande, men man får lön för mödan.

      Trist med din röst... sådant tar man för givet till den dag man förlorar det. Hoppas den hämtar sig lite i alla fall!

      Stor kram!

      Radera