Omskapad

Har åkt tåg i natt med en tveksam biljett. Ibland är det rätt skönt att vakna.

Lugnaste lugna påskafton, bara jag och Mannen som äter Jansson och lax och ser på film. Vi har precis sett säsong ett av The Walking Dead, jag tycker det är kul att jag lurat Mannen att se på en zombieserie. Kanske inte så gult och fluffigt förstås.

Det blir fortsatt lugn idag. Imorgon är det en födelsedag i familjen som ska firas med lite släktingar (inte min!) Jag tror det går bra. Känner mig avspänd.

Har tagit tillbaka kreditkorten som jag lämnade ifrån mig när det svajade mycket för några veckor sedan. Nu kan jag styra mig.

Korta stunder kan jag sakna känslan av att vara lagom uppe i varv och tycka allt är så vackert och värt entusiasm. Rastlösheten och de tvångsmässiga tankarna saknar jag väl mindre. Men i stort sett är jag nöjd med att vara samlad i gråzonen, det är vilsamt. Känslorna är ändå inte utplånade, bara inte lika extremt uppumpade. Och jag har inte varit uttalat suicidal på fyra månader, och då var det bara en väldigt kort dipp. Det känns tryggare när man inte är jagad av en galen mördare (även om det råkar vara en själv ;))

Dessutom en känsla av att vara färdig med självskadandet, det är väl ett halvår sedan sist, men mer viktigt än själva tiden: det är en period då jag knappt har kämpat med det. Jag kan tänka att jag ska bete mig civiliserat mot mig själv. Jag kan låta bli, inte som en eftergift till omgivningen utan för att jag inte har någon stark drivkraft att göra mig illa nu. Lite opraktiskt med alla ärr, men det får jag jobba runt. Jag skulle aldrig lova någon att jag aldrig gör något destruktivt igen, det skulle vara korkat med tanke på hur starka krafter det rör sig om och saker kan förändras. Just nu är det lugnt, bra så.

Påskkycklingmord

Slocknade ett par timmar mitt på dagen, jättetrött trots att jag sovit på natten innan. Inte för att det spelade någon som helst roll.

Fick besked om att vi kommer med i gruppbehandlingen. Nu ska vi bara fylla i en tjock bunt skattningsformulär, MADRS och sånt. Min favoritsysselsättning - nej, inte direkt. Det är ofta så svårt att hitta något svarsalternativ som faktiskt passar, och jag blir lite fixerad vid att det ska stämma, vilket det förstås aldrig gör. Så fort papper ska fyllas i så känns det ärkeviktigt, vilket det knappast är i detta fall, jag vill inte ha någon specifik hjälp med något. Ska försöka hitta ett passande ögonblick av lättsinne de närmaste dagarna och tackla dem då.

Med lite assistans från Kunskapskanalen har dagen bara flutit förbi. Ska se om jag kan biträda Mannen i byggandet av ett par kycklingpajer.

Stress/lugn

Den sociala baksmällan blev tung efter söndagen (var det söndagen?), då när jag var på Ikea alltså. Har inte haft mycket kontakt med folk, utom enstaka telefonsamtal med barnen och min mamma. Och så var jag till frisören igår, direkt efteråt storhandlade jag med Mannen. Att stå mitt i Willys och känna att om jag inte kommer härifrån nu så exploderar jag. Det är inte panikångestattacker, jag har inte hjärtklappning eller hyperventilerar, och det är inte social ångest, jag känner mig inte uttittad - det är någon sorts överkänslighetsreaktion där alla intryck blir mer än vad mitt psyke orkar processa. I den korta kassakön ville jag bara slå hårt på mig själv, för att lätta på trycket, men jag behärskade mig. Väl hemma blev det soffan och godis och sova vid sju.

Annars är det osedvanligt lugnt. Inga större humörsvängningar åt något håll, nästan obefintlig konsumtion av stesolid och sömnisar. Så länge jag får röra mig i trögdjurstempo känns det rätt bra, jag är inte helt avtrubbad heller. En aning spännande att se om det är en tillfällighet eller om höjningen av litiumet har denna effekt (jag ligger nu på 0,8 i litiumvärde vilket är runt den övre gränsen), bara tiden kan utvisa.

Påsken blir mycket low key, förutom en familjetillställning på måndag. Jag har en minipåsklilja i fönstret, det är allt. Det är ingen högtid jag har några starka känslor för egentligen.

Byk

Usch, jag har lite svårt att begränsa mig ibland. En vän ville åka till Ikea och det lät ju kul (det är inte så jättelångt bort). Men det blev stora svängen och titta på allt. Jag är fortfarande alldeles trött-hysterisk trots att jag har sovit hela natten. Känslan av att huden är en kostym som sitter för tajt.

Fick byte med hem iallafall, påslakan Björnloka. Och servetter. ;) Nu ska jag bara ta mig bort till tvättstugan och boka en tid. Orkade inte gå ner dit igår men idag måste jag ut i vilket fall... Behöver byta lakan för där är hallonfläckar efter  när jag har ätit frusna bär i sängen, smart drag av mig. Ja, alltså, jag har fler lakan men alla ljusa som passar sovrummets nuvarande skepnad ska tvättas. Mannen brukar vara med när det är stortvätt så det är inte så himla jobbigt egentligen, det gäller bara att komma till skott.

Nu ska jag sluta tänka på vad jag ska göra och bara göra istället. Först frukost.

Zero

Det är ganska händelselöst och jag vill ha det så. Ingen önskan om att dra iväg någonstans. Inga vilda planer. Det är risk för att jag har blivit totalt ospännande, men låt gå. Jag vaknar långsamt, dricker mitt kaffe med piller som tilltugg, läser några bloggar, klickar in på fb och gäspar, lassar i en maskin tvätt, funderar på dagens mat. Inte en Nobelvinnartanke någonstans.

Men lite svårt är det att inte veta hur allt kommer att utveckla sig. Att leva från dag till dag. Syster C försöker inge tillförsikt men det är ju lätt för henne att säga. Jag har så många års erfarenhet av att det kan vara bra ett tag och sen går det åt h-e igen, det är liksom min referensram.

Nåväl. Allt det vanliga får vara husgrunden, och så kommer inspirationens snickarglädje när den kommer.

Detektor

Ögonen öppnas vid halv tre och jag hinner tänka "är det dags för nattsudd med allt vad det innebär nu igen?", men efter en stund somnar jag om. Vaksamheten är irriterande och gränsar till hypokondri ibland. Om jag bara kunde överlämna allt vad behandling heter åt vården, men det funkar ju inte så. Jag måste veta hur jag mår för att vidta åtgärder när det behövs, så mycket har jag till slut lärt mig.

Gnäll gnäll. Nej, tänk på hur det var för 6-7-8 år sedan, ständiga kriser och destruktiva vanor, klippkort på akuten. Det har rört sig ganska långt åt rätt håll. Jag är inne i en förändring bara, ska lära mig att lita på det positiva, förtröstan att det friska får fortsätta att plaska runt i själens sjö trots att jag har en sjukdom lurandes i vassen.

Ut i kylan idag, det är åtminstone solsken. Tror sedan att jag hoppar över allt socialt och bara småfixar hemma.

Åter

Deklarationstjänsten är öppen på www.skatteverket.se, jag får några hundralappar tillbaka, yay!

Någon gång runt 16-17 på eftermiddagarna börjar jag känna mig lite stirrig. Har räknat ut att det kanske är Seroquelen som går ur kroppen, jag har vanliga, inte depot. Tänk att det alltid känns som om man vill justera något med medicineringen. Det känns som om man får ha lite egen koll, att det inte helt går att överlämna allt till läkarna, så jag får ha egna idéer när jag går på nästa läkarbesök om tre veckor. Men hursomhelst så är jag väldigt utjämnad nu. Tittar mig ständigt över axeln efter depressionsspöket, bannar mig själv när jag kommer på mig med att vara överdrivet vaksam. Här och nu. Här och nu.

Nä, jag får väl röja lite i köket. En kompis ska komma förbi i eftermiddag och hämta pengar, hon ska resa till England och hon var inne på en bank igår för att växla pengar, men tji fick hon, sånt gör man inte längre på banken tydligen. Men jag har ändå tänkt dra svängen till köptemplet idag så det får bli Forex där. Snälla Mannen har lovat att köra, så slipper jag häcka på bussen och får dessutom äta lunch med honom (vilket jag får nio dagar av tio men det är kul ändå :))

Köket var det.

Sökare

Jag bryr mig inte speciellt mycket om den här bloggens statistik, har aldrig haft något uttalat mål att samla läsare, men någon gång ibland kollar jag på vad folk har sökt på och hamnat här, för underhållningsvärdet. Att "oföretagsamhet" kan leda hit förstår jag, men "mannens iq"? :) Inte för att det är något fel på Mannens IQ, jag visste bara inte att jag har skrivit om den.

Tidigt i säng, uppe med tuppen. Lite smått vimmelkantig. Anar ekot av en dröm, institutionsväggar. Antagligen frammanad av samtalet med en god vän igår, vi bara snuddade vid när vi delade rum på psyk för några år sedan. Hon mår mycket bättre, jag mår mycket bättre. Ändå går jag runt med vissheten att aldrig vara riktigt säker, att tunga dörrar kan vänta på att slå igen om mig. Man kan inte oroa sig, det blir för tungt, men för att jag ska sköta mig måste jag ha kvar ett medvetande om att jag inte har immunitet, att sjukdomen kan rösta ut mig, förvisa mig till sjukhuscellen i bästa fall, annat finns som är värre.

Men idag ska jag äta färskt bröd för jag bakade igår kväll, och krama Mannen, och gå på stan med en kompis tills jag blir vimmelkantig igen av ljud och ljus och intryck. "Snöstormen" har lämnat ett florstunt täcke på gatan och vinden stillat sig en aning. Gässen flyger över oss, om och om igen, kanske är det för kyligt för dem att fortsätta norrut? Men idag är det visst vårdagjämning och körsbärsträden kommer att blomma i år också, det är bara att flyta med.

Neutrum

Morgonstund o.s.v. Uppe med tuppen för att ta litiumprov. Genomsnälla Mannen skjutsade mig, fast värsta snöstormen har inte hittat hit ännu. De har satt upp en tv i provcentralens väntrum, lyx. Tjejen som tog provet på mig var ny, det syntes, men hon stack bra. Ack ja, små glädjeämnen.

Rastlös, ofokuserad. Även om det inte snöar så blåser det rejält och det är inte alls skönt ute. Önskar jag hade inspiration, lust (om inte annat till att diska ;)) men det ekar rätt tomt i skallen, kanske har jag gått in i litiumdimman? Mumsar friskt på en chokladkaka modell större och får tänka mig för så jag inte sätter på nytt kaffe så fort botten i höganäsmuggen kan skönjas. Får väl sätta igång med något, vad som helst, inte fastna i icke-tankarna.

Uppvaknande

Tillbakalutat glad. Vaknade väl på rätt sida (och mycket törstig). Pratade med mina barn igår, vi hörs mest på helgerna, och det lyser upp att höra att de har det bra. Alla barnen, mina, Mannens, barnbarnen, är en rikedom.

Är en aning slö dock, kan sakna energirycken till viss del. Skulle behöva röjas lite här hemma. Konstigt att startsträckan är så väldigt lång ibland, och ibland kliar det i fingrarna att skura något. Alla dessa papper som översvämmar köksbordet så fort man vänder ryggen till.

Men än sen. Väntar inga gäster idag.

Morgonens tanke: så skönt att vakna i egen säng och inte på ett sjukhus. Så skönt att vilja leva.

Stiltje

Rätt slöa dagar med sport på tv som det går bra att halvsova (och helsova) till. Men idag tog jag mig ut en stund i solskenet och blåsten. Har fått syn på att det finns syrénlila kläder i affärerna och jag antar att det är en tantig färg, men jag är ju tant, hurra! Fast jag begränsar mig till en sjal och en liten väska, så får någon annan klä sig i det från topp till tå.

Känner mig lite orolig i kroppen, utan direkt anledning. Såg iallafall färdigt filmen igår, den var mysig. Men tanken på att se mer film ikväll tråkar ut mig, så det hoppar jag över.

Kanske det bästa bara vore att söva ner sig omgående.

Semesterkänsla

Somnade ifrån En oväntad vänskap igår, lite mör efter en utflykt till större staden och ett par glas bubbelvin. Kunde gå i affärer utan att impulsköpa, när jag är "normal" köper jag bara sånt jag verkligen vill ha, det gör jag i och för sig också bara när jag är mer uppe i varv, med skillnaden att då vill jag ha precis allting. ;) Det jag legitimt är ute efter nu är en bh eller två, mina hudfärgade börjar sitta för löst undertill men jag behöver fortfarande E-kupor så utbudet är begränsat. (Jag vet, jag vet - i-landsproblem!)

Tänker... undrar hur länge lugnet ska bestå. Jag är så van vid mer eller mindre kaos i känslorna, ibland synligt, ibland bara synligt för mig själv. Självklart har där funnits mer balanserade perioder, men kaoset står bakom hörnet och lurar. Visst borde jag bara vara glad så länge friden varar, men det är grymt svårt att låta bli att känna efter och vara på sin vakt mot tecken på att nu går allt åt helvete igen (särskilt när man uppmuntras av vården att vara på sin vakt mot tidiga tecken på att nu går allt åt helvete igen).

Men jo - jag känner mig ändå tryggare än på mycket länge. Min inre lönnmördare sover, och det finns begränsat med yttre problem. Att det kommer att vara är osannolikt, men kanske får jag en rejäl paus.

Väntetid

Vaknade med en lätt obehagskänsla vid fyra. Trassliga drömmar som inte ville släppa greppet. Jag tror det är gårdagen som spökar. Jag har aldrig tyckt om att bli granskad. Inte så att jag tror att jag sade något anmärkningsvärt korkat, det är bara själva grejen att någon ska bedöma en, tolka och tycka. Dessutom inte bara angående någon sorts akademisk prestation, utan om hur man är som person. Det var jobbigt där en stund, men nu börjar det lägga sig.

Hör någon skrapa bilrutorna utanför... Jag försöker bita ihop och komma ihåg att mars fortfarande är vinter, men nog skulle jag önska mig torra gångbanor utan is... fast först ska det visst komma mer snö.

Tror jag behöver göra något handgripligt. Kanske blanda ihop en enkel kikärtssallad (kikärter, kanske lite gröna sojabönor, finhackad tomat, gurka och lök, balsamvinäger, olivolja, persilja och salladskrydda) så den får stå och dra några timmar. Ska gå och rota i skåpen.

Screenad

Var på en intervju på  psyk idag, en sorts urvalsprocess för en grupputbildning de ska ha för patienter och anhöriga angående bipolär sjukdom. Rena anställningsintervjun var det, haha, höll på i över en timme. Mannen var med vilket jag uppskattar. Nå, får se efter påsk om vi har kvalat in.

Allt är fortfarande lugnt (utom att det då och då dimper ner saker jag beställde när jag var lite mer uppvarvad för ett litet tag sedan, överraskningspaket - nu har jag iallafall skor ;) ) Det är nästan så jag funderar på att liva upp det hela lite genom att locka fram snabeldraken en stund trots att jag hatar oljudet. Fånga dammråttorna medan de fortfarande bara är småmöss.

Lugnet

Det är så lugnt och tyst i huvudet. Samtal med Syster C idag och hon sa att hon sällan sett mig så avslappnad. Kanske är det bara ett sammanträffande, kanske är det litiumhöjningen. Det visar sig med tiden.

Dagens enda trista punkt var att min läkare tydligen ska sluta i april. Nu har jag inte hunnit binda mig särskilt hårt just till honom, har bara träffat honom två gånger, men det är ändå mindre kul att behöva träffa någon ny stjärna nu igen. Eller ja, egentligen känns det mest opraktiskt och långrandigt att behöva dra allt igen.

I övrigt har jag hängt lite i soffan med Mannen, skrattat åt överdramatiska jägare i Alaska och skrattat än mer åt en svensk 1940-talsfilm. Lite dator nu, men jag känner inte att jag har så mycket att säga idag. Överhuvudtaget känns det inte så pressat som det kan göra på olika sätt vare sig jag är upp eller ner, ingen tvångsmässig kommunikation, inget letande av information, ingen shopping, inte ens musiklyssnande. Det låter gruvligt trist men det känns som en vilopaus.

Tänker på meningen med livet. ;) Med åren får jag mindre och mindre behov av mening, i betydelsen avsikt eller plan. Det jobbiga som hänt - det spelar ingen roll om det inte finns någon vits med det, jag kan leva med att det är som det är. Bitterheten sjunker undan och jag kan vara nöjd med att det trots omständigheterna gått ganska bra på många sätt. Är det den berömda acceptansen?

Ökenvandring

Innehåller självskadebeteende



När jag lite frånvarande stryker mig över armen känner jag de skrovligheter jag med tiden vant mig vid.

Det är 14 år sedan jag först började skada mig själv. En sorts reflexhandling på outhärdlig ångest förstärkt av felanpassad medicinering. Jag blev rätt paff när jag senare fick veta att andra människor gjorde samma sak. Rätt snabbt gick det utför, från småskråmor till tvåsiffriga suturer. Ångesthantering blev straff, blev tvång, blev frestelse.

Jag har aldrig fått någon behandling specifikt för självskadandet. Gick länge i samtalsterapi men det var alltid så luddigt i konturerna, inga handfasta råd där inte. Naturligtvis kom det någon skötare ibland och sa att jag borde krama is, men jag lyssnade inte på dem som jag uppfattade det som inte förstod. Sedan hittade jag ändå till ett (icke-svenskt) nätforum och fick kontakt med andra i liknande situationer. Både för- och nackdelar med det, där blir en normalisering om alla andra skadar sig, en bekvämlighet i situationen, men samtidigt var det tillräckligt många som utmanade och tjänade som goda exempel. Jag fick om och om igen granska vad jag höll på med, och vad jag kunde göra istället. Inte för att det vände situationen över en natt, men gradvis blev jag bättre på att be om hjälp och att hjälpa mig själv, och att överhuvudtaget kommunicera om känslor och tankar.

Sedan har något hänt efter det att jag fick litium 2008, rent statistiskt. Har fått sy en enda gång sedan dess, och frekvensen av mindre skador har sjunkit rejält. Trots att jag inte alltid har mått bra (ibland har det varit riktig kris) så har mitt behov av våld minskat. Skumt. Men jag tackar och tar emot.

Nu har jag inte gjort något alls på 4-5 månader, och ryggar tillbaka vid tanken. Det är som om jag har fått en självbevarelsedrift åter, den där som får en att rycka undan handen från den heta plattan.

Sens moral? Att tiden läker alla sår? Kanske, men ibland måste man hjälpa tiden på traven.

(Och jag tänker aldrig säga att jag har slutat, det ligger för djupt i mig för att jag ska kunna säga att jag aldrig skulle hamna där igen.)

Mellanrum

Stiltje, trots blåsten utanför. Jag mår ganska bra, så där oenergiskt bra, halvslapp och halvslö. Tog mig ändå ut på en promenad i morse, och kom hem med ett mjölkpaket i fångstsnaran. Gör lite huspyssel, tvättar, diskar, lagar mat, och det känns inte särskilt ansträngande, men heller inte entusiasmerande. Kreativiteten står på noll. Slötittande på sport, slögooglande på banala saker. Kanske t.o.m. ser på mello ikväll??

Men det är väl utslätad man ska vara. För jag vill verkligen slippa depressionerna. Jag vill inte dö på det sättet. Kanske måste jag ta så mycket mediciner att jag blir dämpad för att undkomma det. Och jag har det inte hemskt så här (jag bara längtar ibland efter dagarna då ljuset sjunger i ultraviolett).

Ska på en intervju på torsdag angående att eventuellt gå i en gruppbehandling för bipolära. Information och gruppsamtal. Jag är stillsamt intresserad.

Nåja, inte så mycket att skriva om annars. Här händer nada.

Ytligism

Är vaken i vargtimman efter en faktiskt god natts sömn, då jag gick och lade mig extremt tidigt. Bra att vara vaken, jag skulle ändå upp för att träffa en kompis vid 9. Jo, idag känns det rätt okej att vara social.

Jag tillåter mig frivola nöjen som kaffe mitt i natten. Lite av brödet jag bakade igår med nötter, mandlar, frön och russin. På det en lyckad date med vågen, två smörpaket smälter bort varje månad utan späkning, kom i ett par gamla jeans igår, och jag är inte i första hand stolt för jag har inte jobbat särskilt mycket för det, utan förundrad. Det skär sig mot min självbild som odisciplinerad. Men en misstanke finns om att det hänger ihop med den nuvarande uppsättningen kemikalier, att hungern helt enkelt inte känns så befallande som den gjorde då jag åt upp mig alla kilona. Och då är det ju enklare. Jag är långt ifrån "smal" med alldagligt mått mätt, men att komma i vanliga klädstorlekar gör mycket för min tillfredsställelse. Jag är verkligen inte immun för omvärldens ideal. Tack och lov ändå att jag är gammal och inte förväntas se perfekt ut, det följer en viss frihet med åren. Å andra sidan - med åren blir man ändå tvungen att tänka lite på saken av rent hälsomässiga skäl, risken för diabetes och hjärtsjukdomar och annat elände. Vara trist realist.

(O)tålighet

Eftersom jag sov länge (utan kemikalier) så är jag nu på morgonen fortfarande trött och huvudvärken är kvar. Ibland kan man bara skratta åt det. Just nu längtar jag efter att vara så där lagom utvilad, varken hetsigt överpigg eller slö sengångare, utan skönt avslappnad. Nåja, det kommer väl förhoppningsvis.

Eftersom Lena lärde mig att de tidiga vårväxterna tål lite kyla så ska jag absolut spana in vad blomsteraffärerna har att erbjuda, påskliljor och pärlhyacinter tänker jag, finns säkert annat också. Skulle vara trevligt att ha det lite vårfint utanför dörren. Även om prognosen säger att det är fortsatt vinter länge än. Sov du lilla videung (fast den har också börjat titta fram).

Det ringde ytterligare en journaliststudent igår och innan jag visste ordet av hade jag gått med på ännu en intervju. Har så svårt att neka studenter som ska göra exjobb. Sannolikt ska det inte sändas någonstans så då kan det väl vara okej. Men det finns fortfarande utrymme för mig att ångra mig, även om jag inte gillar att ta tillbaka ett löfte.

Fan, ibland är man verkligen alltför impulsiv, men samtidigt skulle livet vara tråkigare om man inte gjorde tokiga grejer då och då. Ofta är jag ändå väldigt skötsam och ordentlig på många sätt. Ett medelsvensson-psycho. Med mellanmjölk i kaffet.

Sammanfattat

Vårblommorna spelar stor roll för mig. Snart ska jag sätta ut minipåskliljor i en kruka, men jag får nog vänta ett par veckor till, det är så kallt om nätterna. Dagens promenad uppvisade iallafall snödroppar, vintergäck, krokus, scilla, påskliljeknoppar och spirande tulpanblad.

Jag har hållit mig på mattan idag tycker jag. Sysselsatte mig en lång stund med fixande med datorn. Sedan tog vi promenaden ner till stan, och nu har vi sett en film (Looper). Nu är jag faktiskt riktigt trött och har avspänningshuvudvärk, ska slänga ihop en körsbärspaj och sedan blir det nog tidig sänggång.

Uthållighetsprov

Har taggat ner lite idag, sovit och så. Sånt där essentiellt som jag gör till berg av småsten.

Kunde dock inte låta bli skorna ;) - en snabbrensning blev det när jag vaknade, kastade bara några få. Så en fixering avklarad. Och Malmö får vara, jag har helt enkelt inga pengar efter de senaste veckornas toppar med åtföljande excesser. Mannen får nog vakta kreditkorten ett tag till. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tar innan litiumhöjningen eventuellt märks, men gissar på flera veckor...

Måste ut och spana efter krokus idag. Jag är lite vårfreak ;) Det ska bli fint väder idag, sedan kallare igen. En får ha tålamod och se det som karaktärsdanande.

Upptrappning

Syster C gick och talade med min läkare, och jag ska höja litiumet. En del av mig tycker förstås att det är ett nederlag, men i det stora hela känns det rätt. Jag behöver lite lugn och ro.

Promenad till och från sjukhuset i strålande sol, sedan fika på stan med Mannen. Mysigt. Nu ska jag ägna kvällen åt att motstå knäppa infall.

Skokartong

Vaknar efter fyra timmar och känner mig rejält uppiggad. Första impulsen är att röja bland skorna, men de finns på tre ställen i lägenheten och mitt i alltihop sover Mannen i ett rum utan dörr, min önskan att visa hänsyn tar (tack och lov) över.

Min nästa impuls är att skita i Syster C idag (till en kostnad av 400 kr straffavgift) och åka till Malmö och gå på Moderna museet - mina lustar är högst dekadenta. ;)

Fast i botten känner jag mig riktigt sliten. Det kan vara kul till en viss gräns med svängarna men nu har det varit för mycket på kort tid, en sinuskurva var tredje vecka eller något sådant. Även om skadorna varit begränsade. Ja, det är nästan så jag skulle kunna tänka mig en medicinjustering... kanske. En månad till nästa läkartid så det får väl vänta.

Någon annan i grannskapet är vaken, jag hör det slamra i en brevlåda. En papperstidning, oj så länge sedan det är jag prenumererade på en sådan. Det blir så mycket papper att bära ut till återvinningen. Tycker det blir mycket papper ändå, trots att vi tackar nej till direktreklam. Äh, jag ska inte klaga, vi har bara några steg bort till soprummet med behållare för det vanligaste som ska sorteras, så det är inget jättejobb att återvinna.

Var var jag någonstans? Galenskap och kemikalier och annat nonsens. Jag har druckit upp mitt kaffe och vet inte om jag vill ha mer nu på en gång. Tur att jag inte har en kaffebryggare, då skulle jag pimpla i mig hela tiden. Nu gör jag presskaffe, långsamt, en kopp i taget, lite mer tid för reflektion.

Nä, jag ska sätta på lite musik och låtsas som det regnar.

Ögonblickstanken

En händelse idag gör mig tacksam att jag lever och ni lever. Nog så.

Uppdyk

Inte andas. Upp mot ljuset. Fortsätt simma. Actionfilmernas undervattensscener skrämmer huden av mig. Jag är inte en av de där som kan hålla andan.

Men även om vattnet kyler lite så ligger jag uppe vid ytan nu. Efter tre dygn som företrädesvis tillbringats i sängen är jag kanske redo att eventuellt ge mig ut i världen en liten stund.

Det har inte varit djävulskt. Inga suicidtankar. Mer en sorts krypande utmattning. Tunga armar och ben, tungrodda tankar. Jag gäspar fortfarande. Idag ska jag ändå. Duscha och klä på mig och avlägsna flagnande nagellack, diska och laga mat. Vanligheter.

Äckel

Sov bort större delen av dagen igår. Tog sömnmedicin igen och har sovit hela natten. Hur det känns? Kattspya.

Morgonsurt

I samråd med Syster C blev det tunga artilleriet sömnmediciner igår. Så nu har jag sovit nästan hela natten, och vaknar ledsen, mosig, trött, ont i rygg och ben och huvud. Igår tjatade jag på Mannen att vi skulle göra en utflykt idag, nu vill jag bara fly undan världen.

Alltid samma jävla visa.