Stepford

Funderar på min mammas reaktion. Det går ju att utläsa känslor hos henne. När hon ringde för att berätta om min hemliga storasyster var hon orolig för vad jag skulle tycka, och rätt chockad över situationen. Ändå när man frågar hur det känns, "det är bra, nej jag har inte alls gått och tänkt på det under alla dessa år, det har varit så mycket annat, nej det känns bara bra". Jag ringde dagen efter för att höra hur hon hade det, men det var samma sak, allt var så utan problem.

Och hur sannolikt är det, att ens bortadopterade barn plötsligt ringer en dag och man känner inget? Min mamma är ingen psykopat, hon har bara så svårt att vara rak angående sina känslor, allt ska helst vara snyggt portionsförpackat med blänkande rostfri yta. (Lite spännande är det att min mycket ordentliga mamma, uppväxt i en konservativ miljö, fick ett utomäktenskapligt barn på slutet av 50-talet - men hela historien lär jag väl tyvärr aldrig få höra.)

Lite ruggigt är det att inse att jag har liknande drag själv. Ska inte erkänna svagheter och be om hjälp, tänk om någon tar illa upp. Här på nätet beklagar jag mig friskt, det är min fristad. Men irl har det varit en kamp att öppna sig. Lite paradoxalt för jag kan nog ofta upplevas som öppen, men det är när det sker på mina villkor, när jag har kollen.

Men min mamma har iallafall lättat lite lite på sin mask på senare tid. Det kanske finns hopp för oss alla.

Ljus

Idag skriver jag alldeles för långa foruminlägg med en massa petiga detaljer som folk antagligen skiter i (om de ens fattar vad jag menar). Dags att tagga ner lite. Men jag är ju så himla glad idag.

Laminat

Det är så otroligt jävla skönt att få vara ifred i sitt huvud nästan hela tiden, och jag fattar inte att jag lyckades hålla mig såpass samlad utåt de senaste dagarna med tanke på hur djupt skrämmande allt var. Just nu älskar jag mina piller, jag gnäller på dem frekvent men vilken tur jag har som hade dem nu. Annars vet jag inte vad som hade hänt.

Så nyss har jag ägnat mig åt det bästa med läkemedelsjusteringar: att laminera! Jag brukar göra ett kreditkortsstort kort att ha i plånboken, bakom id-kortet, med en lista på mina mediciner. Bara utifall den där hypotetiska bilolyckan någon gång skulle bli verklighet, och man hamnar på sjukhus utan att kunna berätta vad man tar. Än så länge är ju inte alla sjukhus journalsystem samkörda, även om det väl kommer så småningom...

Jaja, oavsett om det egentligen är så himla väsentligt så tycker jag mycket om att laminera. Det är fint att plasta in papper. Jag känner mig pysslig utan att vara alltför husmoderlig. Det är inte så ofta jag har anledning att laminera, så jag tar tillfället när det bjuds. Ungefär så här blir det:

(Jo, jag har övervägt att piffa upp det lite med glitterstjärnor, men hämmats av tanken att det kanske inte ser så seriöst ut då. Kanske till min 50-årsdag.)

Nattligt

Tror Abilify börjar verka nu. Känner inte längre någon ond varelse ovanför mitt huvud och har inte sett något jobbigt på flera timmar. Dessutom har en klassisk biverkning dykt upp - sömnproblem. Fick 4 timmar men nu är jag klarvaken. Minns att det också var så förra gången jag tog detta piller. Fast det är ingen katastrof, om en stund somnar jag säkert om igen. Började precis gäspa.

Lägesrapport

A) Jag börjar må lite bättre, huvudet känns lite mindre rörigt.

B) Jag har just fått veta att jag har en äldre syster, som min mamma adopterade bort vid födseln. Typiskt min mamma att kunna hålla sånt hemligt i alla år, hon sa att inte ens hennes man eller hennes bästa kompis visste något. Brorsan ringde efteråt, han är så rolig, han sa att det var väl typiskt våran happy family, inget ska snackas om. Jag kan inte säga att det påverkar mig så jättemycket, tycker mest det är lite kul och hoppas att vi kan träffas någon gång.

Flora

Jag har fått underbara blommor av Mannen:

Han bryr sig alltid om mig, i med- och motgång.

Idag var det inte en suck att jag skulle komma iväg till arbetsträningen. Men om en stund ska jag iallafall klä på mig, ta en promenad. Göra något, baka kanske? Det är lugnande, tryggt. Och även om jag inte känner mig suicidal så fick Mannen med sig min pillerkollektion i sin ryggsäck när han gick iväg.

Musik, den ständiga räddaren i nöden. Orkar inte dra fram något youtube-klipp just nu. Men musik är bra.

Skrivstil

*innehåller snack om självskadande och våld*

Jag är lite smått fascinerad över min förmåga att låta samlad, stava rätt och skriva sammanhållna meningar när huvudet är ett skatbo av galna tankar. Har gamla detaljerade anteckningar från alla möjliga speciella situationer då jag borde haft annat att tänka på än att beskriva. Jag kan uppträda närmast normalt också. Skratta på rätt ställe och så.

Någon läkare någon gång skrev i min journal att jag är "mycket impulsiv", men jag tycker jag är rätt kontrollerad. Nu har jag i ett par veckor haft mer och mer frekventa (typ 2 ggr/tim) tankar i mycket grafisk form om att skära mig, ser framför mig hur jag "borde" göra, utan att jag gjort något. Ja, jag har en plan, jag har alltid en plan, men eftersom jag för det mesta är mycket petig med vilket verktyg jag använder och inte har något sådant till hands, ja utom det i verktygslådan då men det är inte mitt personliga så det använder jag inte, så måste jag först ut på en expedition för att skaffa ett. Så länge jag avhåller mig från detta första steg så är det rätt lugnt. Om jag inte tokflippar förstås, allt är möjligt. Tjohej.

Av alla goda skäl till att låta bli - att det bara ökar ångesten i längden, att jag är värd att behandlas bättre, att jag faktiskt klarar att hantera saker på mer konstruktiva sätt... det enda som biter på mig just nu är att jag rätt nyligen firade 1 år fritt från självskador, och jag klamrar mig fast vid att jag inte vill bryta trenden. Gud så patetiskt det låter.

Skräckbilderna kommer och går. Denna morgon är det någon som drar i min vänstra arm tills den lossnar från axeln, och någon krossar höger ben med en stor kofot. Replay. Replay. Replay. Jag försöker verkligen, försöker andas och låta bilderna vara, inte gå in i det. Men det känns så hotfullt. Det är något hotfullt runtomkring mig, ovanför mig, känner tentaklerna i nacken. Vet inte varför de mörka krafterna bara gör sig påminda ibland. Jag borde slå det ifrån mig, det också, men då kanske jag missar något viktigt.

Ambivalens. Jag vet fortfarande vilken värld är den som jag måste stanna i, att en del av mina tankar ska ner i den svarta plastsäcken. Men det är inte smärtfritt.

Verkligt

Det är svårt att fokusera på omgivningen, suddigt vad jag kan lita på och inte. Imorse såg jag blod på mina händer, men sen var det borta. Men jag försöker bara följa mina morgonrutiner och låtsas som ingenting. Känslan av en dålig thriller. Så jag skriver lite här för att det ska vara som vanligt.

Mannen uppmanade mig att ringa dr B igår så till slut gjorde jag det. Han ringde tillbaka på 23 minuter, nytt rekord. Hade svårt att förklara mig, men han fattade väl och tyckte absolut att jag borde ha medicin. Det blir Abilify, den är inte lika mycket fettopiller som Risperdal. Jag har tagit den förut och den var bra, när jag tog den (och inte sket i det för jag var inte sjuk, alt. förtjänade att må sämre).

Inte för att jag litar på att den ska hjälpa. Kanske är det här jag, den jag egentligen är. Hur vet man?

Kanske

Om jag inte skriver på ett tag så har det inte hänt något, jag försöker bara pussla ihop min mer och mer fragmenterade skalle.

Jag säger om, för det kan lika gärna hända att jag kommer spamma min blogg med 10 inlägg om dagen. Time will tell.

Tunghäfta

Det är måttligt kul just nu. Tänkte prata med Psyko H om läget, men när jag väl kom dit fixade jag det inte. Att be om hjälp från vården kan låta bra i teorin, men i praktiken känns det livsfarligt att försätta sig i den beroendepositionen. Jag gör det ändå, men inte med lätt hjärta.

Idag känns det som om någon stirrar på mig bakom ryggen. Tänker att det nog går över, att det blir inte värre än så här.

Kryper

Lite uttråkad idag, kommer inte på något att göra, så det får väl bli att diska och sånt.

Skräckbilderna och självskadeimpulserna är kvar. Det gör mig förvirrad. Har inte hänt förut utan att jag varit jättedeppig. Hur kan det komma när jag är normal? Hur knäpp är jag egentligen?

Skidskytte är en rätt trevlig sport, men varför läggs ett VM i Korea? Var det ett fall av "vi ville egentligen ha ett vinter-OS men det bidde bara ett skidskytte"? Nåja, heja Sverige.

Så. Nu sätter jag på musik och gör lite nytta.

Åtskruvad

Trodde jag var vaken i sängen imorse, men sen hörde jag mobilen ringa till på hög volym och flög upp. Den hade inte ringt så jag måste ha varit halvsovande ändå. Har sån jäkla ångest när jag vaknar nu, magen är stenhård och hjärtat bultar, blast from the past, morgonångest har varit lite av min specialitet. Vilket har haft en riktigt bisarr fördel, när jag har skadat mig och behövt åka till akuten så har det ofta varit på förmiddagen när köerna inte är så långa. Det gäller att schemalägga sitt lidande.

Jag blir helt förvirrad, att ha så mycket ångest när jag mår bra, har nästan känt mig en aning uppåt i ett par dagar. Det är väl bara att stå ut. Blir ju bättre efter lunch.

Rastlös. Vill göra något, men inte städa eller sitta i telefon med folk, något utanför huset. Vintern är inte min vän. Snö är snyggt, sett inifrån. Irriterad.

Ryck

Ägarna till det lilla företaget där jag arbetstränar har varit borta på sportlov den här veckan, så det har bara varit ett par personer där och så jag. Lugnt och skönt på något sätt, trots att jag säkert har gjort lika mycket. Tjejen som också är psykfall är väldigt lätt att jobba med, och den lite äldre bokföringsdamen är rolig. Jag känner också skillnad på att jobba bara 2 timmar, då orkar jag med.

Var hos sjukgymnasten igår. Han vred och vände och tryckte på mig igen. Sen drog han hårt och länge i mitt ben medan jag låg på britsen, och det kändes genast bättre. Jag var knappt stel alls när jag skulle upp ur sängen imorse. Lite ont gör det fortfarande när jag går men jag tror det är på bättringsvägen. Jag frågade honom om hur jag bäst ska träna, vill komma igång igen, och han skrev ut ett FaR, fysisk aktivitet på recept, så jag fick billigare träningskort på Friskis&Svettis. Praktiskt. Nu ska här cyklas träningscykel.

Jag har fått Parkinson light, händerna skakar och rycker. Eftersom jag vill ha en biokemisk förklaring på allt så kom jag fram till att det är Risperdal-utsättandet. Slut med dopamin-hämmandet>dopaminmolekylerna släpper loss fullt ös bland neuronen>Parkinson. Det kanske inte är sant alls men det ger en illusion av sanning. Hursomhelst lär det gå bort snart.

Borde höra av mig till några men jag har inte lust. Inte depressionsapati, jag känner bara inte för att ta mig an andras problem. Det slutar väl med att jag inte har några vänner. Just nu känns inte det så hotfullt.

Krock

Jag har varit i liknande situationer förr, men de förbryllar mig alltid. Slängde ur mig en kommentar i någons blogg. En annan läsare bad mig mejla honom, vilket jag gjorde under mitt riktiga namn eftersom omständigheterna verkade ok för det. Han blev tydligen jätteglad, "oj det är ju du, wow, jag har läst din hemsida massor massor av gånger, du är ju verkligen kunnig på området, får jag säga till den och den att jag har mejlat med dig?"

Det blir så konstigt för mig att bli behandlad som någon sorts auktoritet. Roligt på ett sätt men ändå lite creepy. Undrar alltid om de skulle bli lika glada om de visste vilket psykfall jag är. Framför allt minns jag en gång när jag fick ett översvallande tackmejl för mina goda råd från en psyköverläkare, samtidigt som jag knappt hunnit bli utskriven från min senaste psykrunda och fick ECT. Min stackars hjärna har svårt att få ihop dubbla världsbilder.

Pillerpladder

Det här är nog bara av intresse för mig själv, introvert symtomdravel.

Förr brukade jag uppleva mitt dåliga mående som ett enda paket. Nedstämdfysiskångestororastlössömnproblem-våldsammamentalabildersjälvskadeimpulserdissociationsjälvmordstankar.

Nu börjar det utkristallisera sig i delar. Jag har ju t.ex. varit väldigt mycket mindre nedstämd, både mindre djupt och mindre ofta och länge, sedan jag började med lamotrigin, och då försvann självmordstankarna.

Med Risperdalen som jag fick ungefär samtidigt försvann ett jobbigt fenomen som jag inte vet riktigt vad det ska kallas för, jag kallar det för "skräckbilderna", någon sorts tvångstankar kanske - sekundsnabba, intensiva bilder av att bli utsatt för våldsamma överfall, inte riktigt som en vanlig fantasi, det är ingen handling, inget jag tänker fram, utan det bara dyker upp som filmklipp. Jag har lärt mig bättre med tiden att hantera det, bara acceptera bilderna utan att engagera mig, men det ger ändå en obehaglig känsla av att inte få vara ifred i min skalle.

Med dessa mediciner försvann även självskadetankarna nästan helt, från att ha varit ett stort problem.

Med litium har humörsvängningarna försvunnit så gott som helt.

Det som inte har försvunnit är en sorts grundångest, en ständig spänning i kroppen som bara egentligen lättar när jag är euforiskt uppåt, och det blir jag ju inte nu längre... Men alltså även när jag inte är ett dugg nedstämd finns krampen i magen kvar.

Sedan det att jag är så lättuttröttad mentalt, det finns också kvar.

Så även om jag på ett plan upplever att jag mår bra, jag är ju inte nedstämd, så finns det saker jag besväras av.

Att jag ältar detta är för att jag håller på med medicinändringar och försöker avgöra om det funkar eller ej. Jag är fortfarande humörmässigt jämn, men nu börjar "skräckbilderna" och självskadetankarna dyka upp igen, ångesten har gått upp ett snäpp. Idag har jag känt en stark oro i kroppen och sov dåligt. Blir så tvehågsen. Det känns konstigt, jag mår inte dåligt men har galna tankar. Jag vill ju gärna slippa Risperdal men jag vill inte tillbaka till det träsket där jag dag efter dag efter dag måste hantera självskadeimpulser, det är så jäkla tröttande. Men det kan ju mycket väl vara något temporärt medan kroppen ställer om sig. Så svårt att veta.

Jaja. Tror jag biter ihop lite och testar utan Risperdal ändå, fram till nästa läkarbesök i april. Om det absolut inte lättar får jag väl bita i det sura äpplet och ta min neuroleptika. Pest eller kolera.

Sammanfalla

Idag var det bara jag och en tjej till på jobbet. Vi snackade en del på fikarasten. Det visade sig att vi har samma psykläkare. Hur liten kan världen vara egentligen?

Smulor

Redan i början av 2005 klagade jag på att jag fått så svårt att läsa böcker. Hittar fler tillfällen då jag slutat på egen hand med medicinerna och sedan alltid överdoserat (en läskig gång blev det hjärtintensiven) eller skurit mig mycket. Kanske nyttigt att se det så här i svart på vitt, tanken finns ju alltid i bakhuvudet att jag ska minsann inte behöva några piller.

Och bloggarna från uppåtdagarna inleds allt som oftast med "Vaknade tidigt jättepigg, tog en liten sväng till köpcentret" *asg*

Reliker

Behövde skriva något privat och hamnade i min stängda blogg som jag inte skrivit i på väldigt länge. Blev sittandes läsandes gamla inlägg. Lustigt hur man i efterhand kan se mönster... Så här lät det vid ett tillfälle 2006, då jag på eget bevåg hade slutat med alla mediciner:

[Först en långrandig beskrivning av en shoppingrunda dagen innan som slutade med 39 kr kvar på kortet]

Vaknade vid sex. Var på urbra humör. Gick till Coop för att handla, och glömde smör och kanel, plus att jag inte hittade något bra kort, så jag gick ut igen. Bestämde mig för att gå till blomsterhandeln också och skaffa lite blommor. Blev en urfin höstbukett med en solros, gerbera, gulorangea rosor och mörkröda blad, jag är verkligen glad över att jag tog mig för att köpa den, det var värt att bli blöt i regnet på hemvägen. Vill ha fint på bordet imorgon. Nu har jag ju borddukar också! :)

Bakade chokladrutor och äppelmuffins, kände mig väldigt huslig. Och sjöng glatt med i diverse depressiva låtar. Saknade bara sällskap väldigt mycket. Messade Mannen på jobbet. Skrev pm till C. Försökte ringa A men inget svar.

Ska hänga tvätt och se på tv. Hoppas jag får vara så här uppåt imorgon också när det kommer folk. :)

En vecka senare överdoserade jag rejält, hamnade på psyk i drygt en månad och fick ECT. Häpp!

Väntsignal

Idag väntar jag mest. Väntar på att det ska bli måndag så jag får ta itu med terapin igen, nu känns det som en utmaning. Mitt inre kämpar med näbbar och klor mot att undersöka mina grundvalar, vem vet vad man hittar om man ifrågasätter sina invanda tankar och känslor. Jag är inte alls säker på att det här får mig att må bättre, men jag tror att det gör mig till en rikare människa, och det är minst lika viktigt.

Så väntar jag på att ta min sista tablett Risperdal på tisdag kväll.

Sen väntar jag på den 19:e, förstås, bidragsberoende som jag är.

Väntar på att få gå till sjukgymnasten på fredag. Jag gör min övning men än har inget hänt. Jaja. Han är sådär lågmält trevlig iallafall så det skadar väl inte att gå dit. Har en del frågor.

Och tadaaa: möte med FK och AF den 24:e. Den typen av aktiviteter väntar jag på med ett rätt stor mått fasa. Det känns som alldeles nyss jag började arbetsträningen, det enda som har hänt är väl att jag fått gå ner i tid på arbetspassen. Jag har definitivt inte haft någon uppenbarelse om min framtid.

Högst orealistiskt så väntar jag på att gå ner till min normala vikt. Bara det lilla att jag nu gått ner 1,5 kg på 3 veckor istället för att gå upp motsvarande mängd som trenden tidigare har varit, det styr tankarna in på såna banor. Men det är inte nyttigt rent psykiskt för mig att fixera mig för mycket vid något, vad det vara må, och definitivt inte kroppsrelaterat. Så jag fortsätter att äta och försöker intala mig själv att huvudsaken är att jag försöker förhindra ytterligare ökning. Jag äter trots allt litium som är en "tjock-medicin", jag kan inte få allt.

Väntar på tid hos dr B i april. Vi sågs senast i höstas så det är dags för en avstämning. Jag är lite stolt över att vi inte träffats sen dess, för det betyder att jag inte varit inlagd.

Något trevligt väntar jag också på: vår 1-åriga bröllopsdag i april. Ibland får man en riktig snilleblixt och att fria till Mannen var en sån. Inte att vi inte var seriösa innan, och kanske är det en dammig gammal tradition, men på något sätt satte det ord på hur mycket vi är beredda att finnas där för varandra, och glädjen i att få vara tillsammans. Varje gång - varje gång - han öppnar dörren blir jag lite varm om hjärtat. Det tog sådär 20 år av letande att hitta rätt, men det var värt att vänta på.

Avklädd

Jag gjorde det igår, gick till badhuset. Här, i min egen stad. Där Mannen t.o.m. är bekant med en av personalen. Hela kitet gjorde jag, simmade, bubblade, bastade. Lite hukade jag bakom handduken men mestadels kändes det uthärdligt. Jag vill så gärna kunna bada, jag har sörjt det under åren då jag skadat mig. Så dels är det något rent faktiskt, att få bada, dels det symboliska i att inte låta något svart i min bakgrund hindra mig idag.

Nu har jag lagt om schemat i arbetsträningen. Det funkade inte så lysande med 3,5-timmarspass, jag blev så slut i huvudet efter ett tag. Så nu blir det 2 timmar varje dag istället. Det känns lite surt. Ska försöka gå fram och tillbaka varje dag, det blir 1 tim 10 min promenad totalt, inte särskilt imponerande men är man otränad så gör det skillnad. Börjar känna mig mer motiverad att röra på mig igen, nu när jag minskat Risperdalen och vågen slutat öka. Tänker fråga min nya bekantskap sjukgymnasten om vad han rekommenderar för aktiviteter. Var där för några dagar sen och blev bänd, vriden och tryckt på. Domen blev besvär från bäckenleden, en sån där kroppsdel man inte tänker på att man har. Jag gör övningen jag fick och hoppas på det bästa, även om jag redan till stor del vant mig vid att ha ont.

Känns som jag bara babblar på idag. Blev lite överrumplad på jobbet när en dam i övre medelåldern som sköter bokföringen började prata om att hennes svägerska är manodepressiv. Det föll sig naturligt att säga att det är jag också, och så pratade vi lite om det, om hur det kan vara och mediciner och sånt. Hon verkade uppriktigt intresserad och icke-fördömande, så det känns inte fel, men ändå lite exponerat, är osäker på om jag pratar för mycket ibland. Nu är jag så van att umgås med likasinnade på nätet, van att kunna vara ärlig, att min förmåga att anlägga en välputsad social yta ibland känns lite ringrostig.

Stålbad

Ingenstans är jag så känslomässigt inbunden som på terapin. Ju mer laddat något är, ju mer stenansikte blir jag. Måste. Det känns som jordens undergång om jag skulle bryta ihop. Tror jag har gråtit, inget vattenfall utan mer någon enstaka tår i ögonvrån, ca 3 ggr under en massa åratal. (I vissa andra sammanhang har jag gråtit störtfloder i en halvtimme.) Psyko H har lärt sig läsa av mig ändå, på vibbarna eller kroppsspråk eller vad det nu kan vara. Är jag känslolös? Ingen har någonsin kallat mig det. Men när någon ansikte mot ansikte ställer anspråk på mitt innersta slår kontrollbehovet till. Kanske just för att jag är rätt emotionell.

Det blev så tydligt igår. Först pratade vi om det här med att jag inte kom förra veckan, Stockholm och det. Berättade att jag höll på att sluta med Risperdalen och pratade om mediciner, kom in på min tid som psykpatient och inlagd och hur jag börjar kunna ta i det nu, inte undviker alla påminnelser. Jag sa att jag förstår varför folk skriver en bok, Psyko H undrade om jag tänker göra det och tyckte det var en bra idé, så jag fick bestämt dementera alla sådana planer. Han drog en skitkul anekdot från sin tidiga karriär som psykolog och citerade ett par Stenmark. Lätt, flytande konversation och närvaro.

Plötsligt kom tankarna in på något väldigt känsligt. Ju mer jag pratade, ju mer kände jag rummet tryckas ihop, luften försvinna. Psyko H sade kloka och insiktsfulla saker som jag inte ville höra. Till slut satt jag tyst och stirrade in i väggen. Tänkte när jag gick (eller typ stormade ut) att jag aldrig någonsin ska sätta min fot där igen.

Idag har jag väl kommit över det, fast känner mig som en drama queen. Att alla reaktioner, även de som yttrar sig i att jag drar mig tillbaka, är totalt överdrivna och oberättigade. Att jag alltid gör en höna av en fjäder. Att mina känslor är löjliga och inte får tillmätas någon betydelse. Att jag måste försvara försvara försvara mig.

Men bit för bit ska jag väl ta mig igenom det. Någonstans tror jag att jag fixar det, det är därför jag inte ger upp.

Håller på och bearbetar Mannen att vi ska sticka till badhuset idag. Det är min nyfunna kamp mot rädslan jag har för att visa ärren. Jag har alltid varit extremt noggrann att dölja allt, men för min självkänslas skull börjar jag släppa på det, experimenterar med mina egna gränser. I Stockholm besökte jag hotellets relaxavdelning trots att det fanns andra människor där, och återupptäckte min kärlek till vatten. Det ska bli skönt att kunna bada när man vill. Tillåta sig själv att finnas.

Kvarlevor

Mannen sa igår att han är jätteglad att jag inte slutade ta medicinerna, de mediciner som hjälpt så mycket det senaste året, bara för att jag gick upp i vikt. Förstår ni att jag älskar honom?

Det rinner tankar genom huvudet när jag sitter så här ensam tidigt på morgonen (inte för tidigt, har sovit mina 8). Av förklarlig anledning är det mycket psykminnen idag. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte kunde skriva om det. Till en viss del kan jag prata med Mannen, han är öppen men har ju aldrig varit på min sida av staketet. Kan omnämnas med ett par kompisar, men de har det längre bakom sig, har ingen kontakt med psyk idag, och det är nog olika hur mycket bakåtskådande man vill ägna sig åt.

Jag känner mig avklädd och ensam, avpersonifierad, utan mina minnen. Lite lustigt sagt kanske av någon som har och har haft rejäla minnesluckor, klippt bort delar av livet. En på flera ställen uppdämd flod, och ibland har någon hög med bråte lossnat och vattnet störtat ut och nästan krossat mig, men till slut har jag ändå fått tillgång till en större del av mig själv. Mitt navelskådande har inte gjort mig lycklig, men mer definierad. Jag är. Eftersom jag inte är mitt uppe i en extrem humörepisod just nu ser jag det inte andligt, inte som att det finns en gudagiven essens, utan som att varje människa är en intrikat, unik mosaik av inre och yttre omständigheter. (Fast ärligt talat, den bild jag får i min skalle är farligt lik den vision av universums alla nivåer jag hade en gång när jag var rätt utflippad, så lite metafysisk kanske jag är ändå.)

Får se om jag kan ta upp det i terapin på måndag. Jag har gått där i ett antal år. Då och då säger jag att jag kan väl inte sitta här i all evighet och älta min barndom. Då säger Psyko H "men du har knappt sagt något om din barndom". Sant. Fast det blir kanske inget ältande alls på måndag, känner mig lite generad. Jag sa för tre veckor sen att jag inte skulle komma i måndags, att jag skulle vara i Stockholm. Men han måste ha missat att skriva upp det, han ringde på måndagen och undrade var jag var, jag stod i trafikbullret vid Sergels Torg och uppfattade inte signalen så jag fick höra det på svararen senare. Normalt brukar jag inte missa möten utan att lämna återbud, jag var inte riktigt beredd på att han skulle ringa, vi pratar aldrig på telefon. På något sätt känns det pinsamt trots att jag egentligen inte gjort fel. Dessutom strulade jag till en telefontid med Dr B dagen efter, när vi hade sagt "vi hörs om två veckor" tänkte jag inte på att det var en resdag för mig, när han ringde kunde jag inte svara för jag var fullt upptagen med att springa efter Arlanda Express. När vi pratade dagen efter och jag bad om ursäkt sa han "sånt händer, ibland är det jag som glömmer att ringa så det jämnar ut sig", fast han har aldrig glömt att ringa mig så det var väl bara gulligt sagt.

Jag gillar mina vårdkontakter men de är onekligen lite av Auktoriteter för mig och skrämmer mig. Mest är det att jag känner mig förpliktigad att vara så jävla tacksam. Många får ingen terapi överhuvudtaget, och en fast läkarkontakt som går att prata med som en normal människa är inte någon självklarhet, så jag är liksom rädd för att göra något fel och bli av med dem. Känslan av att ansvaret ligger på mig. Kanske får ta upp det i terapin, hahaha.

Jubileumsmedalj

Idag är det party!!

Till mig -->




Det är ett år sedan jag senast skadade mig, hade självmordsplaner och blev inlagd. Längsta tiden "i frihet" på ca tio år.

Förhoppningsvis kommer det en dag att ha sjunkit undan så mycket att det slutar spela roll. Än så länge är det så färskt i minnet att jag behöver mäta ut det i siffror, "så här långt är avståndet från avgrunden".

Fortfarande händer det någon gång ibland, när jag är på den delen av sjukhuset, att jag tar utgången vid psykavdelningens dörr bara för att känna att jag får gå förbi och inte ska dit in.

Läste i hotellets gratisexemplar av DN en artikel om en kvinnas erfarenheter i en kristen sekt som bl.a. pysslar med demonutdrivning. Hon hamnade på psyk i min stad (detta är inte skvaller, det stod i en annan tidningsartikel), men jag gissar att hon var på den andra avdelningen och inte på min, jag har åtminstone inget minne av henne. Fast jag har å andra sidan ingen jättekoll på medpatienterna när jag är inlagd. Bara en vag parallell till min egen historia men det kryper i mig av igenkännande och medkänsla. Jag hoppas hon får må bättre nu.

Nä, tillbaka till mitt party nu. Framtidsnojjor har jag gott om, men tänk om någon hade sagt för ett år sen att jag skulle kunna leva ett år utan knivar och snaror och elchocker och att stirra in i landstingets väggar - hade jag alls trott det? Ändå blev det så, i verkligheten. Jag är så jävla nöjd!

Avvänjning

Tack tack för era gulliga kommentarer. *Kinderägg till alla*

Förvänta er dock inga långa utläggningar eller bloggbesök från min sida ännu. Utsättningsbesvären har slagit till. Illamående, yrsel, huvudvärk, blä. Fick gå hem från jobbet. Men det kommer ju att gå över.

Har dessutom en trasslig vänskapsrelation just nu. Orkar inte med, samtidigt som jag själv nog skulle tagit det hårt när jag mådde som sämst om någon tagit avstånd för att jag var för negativ. Jag är osäker på vad man kan kräva. Själv har jag försökt uppträda civiliserat även när jag varit suicidal, och dessutom sökt och tagit emot hjälp från vården även när det jag erbjudits inte varit ett perfekt alternativ, men det kanske man egentligen inte kan begära av någon i kris. Jag kan inte vara så säker på att jag vet vad som är bäst för en annan person. Men jag känner rätt lite empati, det är bara dåligt samvete från min sida, och jag är inte säker på om det vinner över min egocentricitet.

Äh, jag ska nog fortsätta att icke-konfrontera ett tag till. Inte ens att sitta vid datorn känns bekvämt idag, det får nog bli soffan och Discovery channel nu.

Kortfattat

Tack alla ni därute för kommentarerna. Jag är hemma från Stockholm nu, har haft det jättebra men är väldigt mätt på människokontakt, vill dra mig undan i grottan en stund. Kommer svara er snart.