måndag 30 juni 2008
Projektobjekt
Samtal nr 2 ringde jag själv. Jag gillar inte myndighetssamtal så det var duktigt. Fick ett brev från FK häromdagen där någon presenterade sig som min "personliga handläggare". Till skillnad från alla opersonliga handläggare man har haft förut då? I vilket fall frågade jag hur läget stod med min ansökan om sjukersättning, och de har fattat beslut, jag har bara inte hunnit få papperet ännu. Så nu vet jag åtminstone att jag har pengar det närmaste året, om jag ska arbetsträna inom Pila-projektet i ett år har jag iaf något att leva på under tiden. Just det är en lättnad, även om jag inte allmänt känner mig lättad, det är för mycket som är osäkert.
Jobbigt att tänka på framtiden. Jag smiter undan från det, eftersom det är tufft att konfronteras med att man tillhör det berömda utanförskapet. Arbetslös, det är illa nog, men dessutom psykfall med mångårig sjukskrivning. En sån som det borde vara skottpengar på. Önskar jag kunde önska mig ett jobb, men alltför mycket av den svarta realismen sipprar igenom, jag lyckas inte intala mig själv att det ska gå när samhällsstämningen är att alla som inte kan producera 110% kan slängas på sophögen, och helst bör någon annan ta hand om sophämtningsräkningen. Om folk blundar kanske jag blir osynlig?
Så jag återgår till min verklighetsflykt. Jag kan ändå inte se och förstå just nu.
Mål
Idag ska jag vänta på posten, haha. Diska och ta en promenad i blåsten. Det känns skönt att ha det lugnt och småtråkigt. Längtar inte efter någon action idag, vill bara sitta under korkeken och lukta på blommorna.
fredag 27 juni 2008
Sockerdricka
Sitter och lyssnar på hejdlöst romantiska låtar tills jag gråter. Musik låter så mycket bättre såna här dagar, jag hör med ryggraden, pianostämmor och basslingor. Gillar att använda riktiga hörlurar istället för proppar i öronen.
Kanske borde duscha och klä på mig, Coop öppnar snart, jag kan handla mat.
Dagens blomma är eldröd och knallgul germini.
Jag har sån himla tur som fortfarande lever.
torsdag 26 juni 2008
Avslappning
tisdag 24 juni 2008
Välvilja
Min mamma har gradvis blivit mer tillgänglig på senare tid. När hon ringde idag beklagade hon att vi bara sågs en rätt kort stund när de var här nere nyligen, och det lät ärligt menat. Hon vill att jag kommer upp till Varberg i höst när hon och hennes väninna är där. Jag kan ta det bättre också, inte lika mycket gamla förväntningar som kommer upp, känner mig lite mer avslappnad.
Såg dokumentären på SVT1 igår som var gjord av en kille som växt upp inom Guds Barn/Familjen där han intervjuade flera andra med samma bakgrund. Få saker gör mig så illa berörd som ondska som utövas med goda avsikter. Ack så vanligt, en del av livet, vem har inte gjort sig skyldig till det någon gång? Men hur kan man acceptera att livet är sånt? Ett otäckt ögonblick på slutet när han talar med sin mamma på telefon, mamman som i princip övergivit honom och låtit honom utsättas för allt möjligt, när hon säger att hon ska förlåta honom. Hon låter som om hon verkligen menar det. Hur blind kan man vara, får man vara? Måste man vara? Gör vi alla vad som helst för att upprätthålla vår bild av verkligheten? Nej, jag får inte ge upp inför cynismens krav på att få tolka livet. Måste hålla fast vid tanken att goda avsikter visst kan leda rätt. Iallafall ibland. Upprätthålla bilden av livet som levbart.
söndag 22 juni 2008
Kors
Igår hamnade jag på outgrundliga vägnar på kyrkogården i Landskrona!! Inte egentligen för egen del, mer som sällskap och den som letade upp en grav. Det var verkligen otroligt svårt att hitta där, hur stort som helst, och bara en liten diskret karta vid ingången och världens minsta skyltar med kvartersnummer som var hur lätta som helst att missa. Jag är inte så värst mycket för kyrkogårdar. Brukar aldrig besöka de av mina släktingar som dött, inte ens min pappas grav. Min farmor och farfar ligger också i Landskrona men jag har inte särskilt starka känslomässiga band till dem så jag hoppade över den biten.
Däremellan midsommarafton. Många i min inte särskilt stora umgängeskrets är singel, så jag kan känna mig lite elak eller åtminstone klumpig när jag mal på om hur fin Mannen är och hur bra vi har det. Krångligt. Samtidigt kan jag inte hålla käften. Midsommar blev perfekt. Bara vi två. God mat - skärgårdssill, gravlax, färsk sparris, sallad med Romantica-tomater och sockerärtor, JubileumsAkvavit och Rotari Rosé. Massor av sentimentala utläggningar om allt vi tycker om hos varandra. Lite EM-fotboll till slut, Turkiet-Kroatien som blev ruggigt spännande i de sista minuterna. Det enda som saknades var väl "Små grodorna", hihi.
Undrar hur ens hjärna funkar egentligen. Ja, jag menar inte på "jag är så deprimerad att jag vill dö"-nivå utan det där mer vardagliga. Är helt fast på en klänning jag såg i Lund. Har inte ens provat den, vill ändå ha. Och jag har gott om kläder så det är inget äkta behov. Är det samlarfolks-hjärnan som slår till, vill roffa åt sig nu allt som är attraktivt för man vet inte hur länge det finns kvar, svältåren väntar runt hörnet?
Dagens blomma är eldröda vallmo som blommar längs vägkanterna nu. Något barndomsminne som hör till, vagt men skarpa detaljer. Blommorna jag ville plocka men som vissnar direkt när de bryts.
onsdag 18 juni 2008
Parallellogram
Min stackars psykolog fick en extrem nackspärr i måndags så jag träffade honom idag istället. Det blev en del snack om parallellerna mellan sektvärlden och psykvårdsvärlden. Slutenhet, eget språk, egna värderingar, auktoritär uppbyggnad, krav på tolkningsföreträde. Är rätt tacksamt att klaga på vården hos honom eftersom han själv är ganska kritisk. Sedan känns det tufft att man aldrig till 100% kan lägga sitt liv som psykfall till handlingarna för minnena finns ju där, minnena och vissheten om att jo, så jävligt kan det bli. Kommer aldrig kunna inbilla mig själv att man inte kan bli så desperat. Rädslan att när som helst falla tillbaka. Han försökte peppa mig med att jag så småningom kommer att få perspektiv och kunna se det som en viktig erfarenhet. Fan tro't.
Hur som helst ska jag ha sommarlov nu.
tisdag 17 juni 2008
måndag 16 juni 2008
Brevbärarbrist
Ingen post idag, inte ens reklam. Det kommer alltid reklam med Posten-posten på måndagar. Bara CityMail kom och lade post i fel låda, de har satt upp nya lådor åt oss men inte tagit bort de gamla, smart. Varför blir jag så störd av icke-existerande post? Jag väntar inte på något särskilt. Det är bara någon sorts inramning av dagen. När posten kommer är förmiddagen slut. Eller så kanske jag väntar på något trots allt, utan att veta om det. Ungefär som jag har vansinnigt svårt att inte svara i telefon. Fast det oftast bara är någon försäljare. Det kanske är Meddelandet som kommer. Gud uppenbarade sig i ett reklamblad från Netto. 42.
Snigel
Väntetid
Vrider lite nervöst på mig idag av mer konkreta skäl. Yngre sonen ringde igår för att han hade ont i bröstet som inte gick över, och han är inte ens i Sverige så det är inte mycket jag kan göra. Väntar nu otåligt på att höra hur det gått. Han svarar inte på mobilen just nu men det gör han inte alltid annars heller, han är bra på att glömma den. Så jag ska inte ta ut något elände i förskott. Bara mamma-orolig.
Min psykolog ställde in idag. Han har småbarn hemma så det är inte alldeles ovanligt. Normalt brukar jag inte få någon särskild extratid då, men den här gången fick jag det på onsdag, antar att det är för att det är sista gången på "terminen". Uppehåll två månader sen. Det känns rätt neutralt.
Dagens blomma är ljus-och-mörkrosa borstnejlikor från Mannens barns mormors trädgård som en av hans söner kom med igår.
söndag 15 juni 2008
Bakhåll
Träffade bl.a. en tjej som läst och läst om sånt jag skrev på nätet för tio år sen. Hon pratade med Mannen först medan jag var ute och gick på stan, och när han började prata om sin fru så förstod hon ganska raskt vem jag var och blev tydligen entusiastisk över att kanske få träffa mig. Hon ville bli fotograferad tillsammans med oss. Mycket märklig känsla. Visserligen är det kul att något man gjort har betytt något för en annan människa, man slänger iväg saker i cyberrymden men det blir plötsligt en annan sak när man står ansikte mot ansikte med en person som tagit emot. Blir på ett sätt glad, men också störd. Har svårt att stå ut med tanken att jag lämnat spår. Tycker inte om minnen, att spara på saker. Att spara på mig själv.
Mums
Det låter rätt löjligt i mina öron att säga att man klarat av en stillsam liten middag, men det kräver så otroligt mycket energi för mig att vara social. Jag har egentligen inte social fobi, är inte rädd för att göra bort mig, det är mer att jag känner att jag måste vara lyhörd, känna av, släppa in folk innanför mitt pansar, och just nu är känslan att jag behöver bevaka mina gränser och inte "ta in" andra människor tills jag drunknar.
Undrar om jag någonsin kommer tillbaka till mitt gamla tuffare jag. Det känns avlägset.
torsdag 12 juni 2008
Återhämtning
Kunde varit mycket värre dock. Jag känner hur jämvikten sakta återvänder efter journalläsandet, kan se mig vicka fram och tillbaka men rörelsen stannar av mer och mer och jag känner tyngdpunkten som håller mig upprätt. Börjar tänka att det är en reell möjlighet att klara sommaren utan kriser, och oavsett hur det blir i slutändan så är det underbart att ens kunna tänka så.
Ser verkligen fram emot frisören imorgon! Jag tycker om att ta hand om mitt utseende nu. Fast jag är för tjock (även objektivt sett) så fastnar jag inte i den där mördande självkritiken. Kan t.o.m. tycka att jag ändå ser rätt ok ut, även om jag inte är fotomodellsnygg så har jag personlighet.
onsdag 11 juni 2008
Pappersarbete
Ser också en parallell där, tiden i sekten och tiden i vården. Desperationen, att det måste finnas någon väg ut men jag vet inte var, att jag gör vad "de" säger ska hjälpa, även när resultatet blir det motsatta. (Och nu känner jag att jag måste förklara, förtydliga. Många vill tro att jag gick med i sekten för att jag mådde så dåligt. Men jag mådde rätt ok just innan, det handlade mer om ett ungdomligt sökande efter ett häftigare liv än att jobba, äta, sova. Det var inte förrän jag haft en rejäl uppåtkick följt av ett fall ner i avgrunden som desperationen satte in.)
Det är tufft, helvetet suger och drar, men jag är långt ifrån att falla in i det svarta hålet. Jag är starkare nu, kan göra en sån här grej och inte bli knäckt!
Ska klippa mig och bleka utväxten på fredag, mysigt. Och det kanske t.o.m. blir Köpenhamn på lördag, om jag vågar. Snigelkryper ut ur skalet.
måndag 9 juni 2008
Urtidsdjur
Psykologsamtal också, det kändes ändå rätt givande. Tycker vi verkar stå på samma sida nu, att medicinerna har effekt men att det finns saker kvar att "terapia", det ena utesluter inte det andra. Det känns inte så hopplöst.
Utmaning nr 3 och den största: fick journalkopiorna idag. 3 cm av mitt förflutna. Tvekade lite om jag skulle sätta igång med det, men naturligtvis segrade nyfikenheten (vem utom jag kunde tro något annat). Har inte lusläst men bläddrat igenom, från januari 2000 till nu. Jag känner mig mindre upprörd över vårdpersonalen än jag trodde jag skulle göra, den överväldigande känslan är sorg. Hur jävla jävligt det har varit att må så jävligt. På något sätt förtränger man mycket för det går ju inte att gå omkring med allt gammalt i fokus jämnt, men upplevelsen försvinner inte. Hur i helvete kan man vara så desperat, så självbestraffande och samtidigt söka hjälp, hjälp som man ändå inte kan lita på. Önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och bekräfta och trösta mig själv på det sätt omgivningen ofta inte klarat av. Det känns lite nytt för mig, att kunna känna en viss medkänsla med mig själv, även om den är skör. Är trött trött trött nu men inte förkrossad, det är bra.
Vi fick ingen post idag, bara reklam *morr* Jag väntar på en cd, Aimee Manns nya, den borde ha kommit idag för den är skickad (jag är en sån där stenåldersmänniska som oftast betalar för min musik istället för att ladda ner). Kanske har Posten börjat rationalisera bort brevutbärningen också, den är säkert inte tillräckligt lönsam. Kanske gnäller jag i onödan för vi kanske inte hade någon post idag, fast någon stackars räkning brukar alltid dimpa ner tycker jag. Kanske löser sig mysteriet imorgon...
lördag 7 juni 2008
Ljus
torsdag 5 juni 2008
Samvaro
Lugna/aktiva dagar. Jag har skickat paket och blommor till en kompis som fyller jämnt. Köpt en häftig gigantisk stråhatt och Mannen köpte bh:n jag ville ha, han är alltid så gullig, så jag satt i den på balkongen igår kväll, hihi (om folk kan gå i minimala bikinis på stranden så är det väl sak samma).
Idag åkte vi fram och tillbaka till Lund, skjutsade grejor åt Mannens ena son. Sedan kom andra sonen och hans mamma över på middag, ärtsoppa, plättar och jordgubbar med Cointreau. Pratade också i telefon i tre timmar i sträck, ett öra åt folk i mer eller mindre krisläge. Tänker på fler som jag inte hunnit ringa, det känns ofta som projekt som jag inte hunnit med, gillar det inte riktigt för jag vill inte att mina vänner ska vara projekt, men ändå kan jag inte slappna av på det området. Har mail jag borde besvara men kan inte samla tankarna på rätt sätt. Och har lovat en kompis att fika imorgon. Jag tycker det är rejält svårt för på ett sätt vill jag ju, vill ha vänner, tycker om dem. Men längtan efter att få leva i min lilla bubbla är också stor.
Det är konstigt för samtidigt som jag känner mig lite starkare i mig själv nu, som att min ryggrad har tillförts mer kalk och sträcker sig rakare, så får jag fortfarande känslor av att bli översvämmad, uppäten av folk. En nästan fysisk sensation av att deras tentakler griper tag i mig och gräver sig in. Någonstans är det sorgligt också att den enda jag känner mig helt trygg med är Mannen. Jag ser mig inte som paranoid, jag tror inte att folk har onda avsikter eller försöker jävlas med mig, det är mer som att sinnesintrycken blir starkare än jag klarar av.
Nu tror jag att jag vill sova. Flyta bort en stund.
måndag 2 juni 2008
Poker
Först blev det ett bra samtal, men sedan kröp någon sorts hopplöshetskänsla in. Kunde inte sätta fingret på då varför, men nu ser jag tydligare att det hade att göra med att han ville förklara sig, att han inte ser sig som en lärare som ska predika den rätta vägen, att hans strävan är att vi tillsammans ska förstå. Och så vidare. Vilket jag iofs uppskattar. Men ändå känns det som något sorts försvar, att han har goda avsikter, och jag tror jag kan förstå det för det är en så normal reaktion att försvara sig om man känner sig missförstådd, vem gör inte det? Samtidigt blir inte min upplevelse av att vara utsatt riktigt bekräftad. Ingen inom vården verkar vilja se och helt erkänna hur ojämlik vårdsituationen är i grunden. Att de alltid har ess på handen, själv sitter man där med i extrema fall en kung, men oftare med en tvåa eller trea.
Mår inte dåligt ikväll, men det känns lite sorgset att ha varit så otroligt desperat och vilsen att jag vänt mig till vården gång efter gång trots att det känns så otryggt.
Har precis slagit ihjäl årets första mygga.
Lovsångsljud
Får ett par tusen tillbaka på skatten imorgon, mer än jag trodde. Och det är minst sagt välkommet när jag antagligen inte får något från FK den här månaden. De har minst 3 mån handläggningstid och jag fick inte in ansökan förrän början av april, eftersom min läkare först var ledig och sedan sjuk, och sedan glömde de bort att jag skulle ha en ny besökstid, jag fick ringa och påminna, och sedan glömde han att skriva intyget, jag fick ringa och påminna. Hade det varit FK som missat något hade de förväntat sig att jag skulle le och se glad ut, nu får jag skylla mig själv. Fy f-n för att vara beroende.
Men jag är så väldigt väldigt väldigt glad för att det är sommar.
Mannen berättade imorse att han hade "Han är min sång och min glädje" fast i huvudet, så nu har jag det också, jag kan inte bara refrängen utan en stor del av texten, vilket får mig att reflektera över hur otroligt mycket totalt onödig information man har samlat på sig under åren. Varför kristna sånger (jag är inte kristen) istället för något seriösare som detaljerna i Krebs-cykeln. Håhåjaja.
söndag 1 juni 2008
Småprat
Ska banne mig ta mig iväg på yogan nu snart. Har de senaste veckorna helt kommit ur vanan att träna, förutom lite promenader. Och det är så dags nu att försöka komma igång igen när sommarschemat börjar och det bara finns ett baspass i veckan, tror jag är för slapp för medel. Får försöka gå min timme varje dag istället.
Ny månad, sommarmånad. Vilket jag på något sätt märker mest på att jag får ta fram ett nytt Excel-ark i min humördagbok. Maj var lite lite svajigare än april, men i stort sett är det ok, en del ångest men det lever jag med. Ofta, kanske inte alltid men ofta, har de korta svackorna triggats av något, inte bara satt igång själv och inte bitit sig fast.
Möjligheten finns att mina journalkopior är klara imorgon. Känns nervöst för isåfall är jag tvungen att besluta om jag ska läsa dem eller inte. Är jag verkligen beredd att konfrontera det förflutna på det sättet?
Att skriva känns fragmenterat och jag känner mig splittrad, suddig i konturerna. Får väl bara försöka flyta med dagen.