~detaljerat om känslor kring självskadande så om sånt får dig att må dåligt, läs inte~
Slutet av gårdagen blev mycket bättre, Mannen är bra på att muntra upp mig.
Idag är jag inte låg, men lågmält sorgsen. Vet inte varför just idag, men det känns oväntat tungt att gå omkring med en hemlighet. Även om jag inte aktivt skadar mig själv just nu, så försvinner ju varken de fysiska eller de psykiska ärren. Och visst kan jag ägna mig åt ånger "jag borde aldrig ha" men vad förändrar det? Är kämpigt att ha gått igenom omvälvande saker och inte få låtsas om det för omgivningen för då kan någon ta illa upp. Jag är så jävla rädd för att göra folk upprörda, får jag någon att må dåligt är jag en dålig människa och då går jorden under, nåt sånt.
De få jag känner som har liknande erfarenheter i bagaget vill jag inte prata för ingående med, kan nämna det som fenomen i förbifarten, men vill inte röra upp något för dem. Ibland tål jag inte själv att höra specifika detaljer. Mannen finns där, men han kan förstås bara se det utifrån, och så åter rädslan - att han ska tro att om jag pratar om det betyder det att jag tänker göra det igen. Inte ens i terapin känner jag mig fri att älta det, vet ju att professionell eller inte så förstår min terapeut inte riktigt.
Vill att folk ska se ärren för att veta att jag gått igenom något intensivt och plågsamt, men vill inte bli utmobbad. Vill få förklara hur starkt det kan locka att skära mig igen bara för att säkerställa att jag fortfarande vågar, men vill inte verka löjlig. Vill beskriva hur skrämmande det har varit för mig, inte bara för omgivningen, hur jag har gjort saker jag varit livrädd för, men inte få en klapp på huvudet. Vill att någon ska förstå adrenalinkicken i att skära riktigt djupt och långt, att ta piller efter piller efter piller, att testa gränsen, men inte bli betraktad som en sjuk idiot. Vill dela med mig av tvånget, tankarna som suger en obönhörligt ner i djupet, men inte få käcka tillrop om att bara tänka på något annat. Vill kräva, men inte hamna på minus på samvetskontot. Vill bli sedd, men inte synas.
When I thought life had some purpose
Then I thought I had some choice
(I was running blind)
And I made some value judgments
In a self-important voice
(I was outta line)
But then absurdity came over me
And I longed to lose control
(into no mind)
Oh all I ever wanted
Was just to come in from the cold
Vet inte heller varför Joni Mitchell kommer till mig idag, men så är det.
Ska duscha och dränka in mig i brun-utan-sol (Dove 15 kr på Överskottsbolaget).
lördag 31 maj 2008
fredag 30 maj 2008
Dysterkvist
Dagens plus är att vår gamla Volvo gick igenom besiktningen. Jag vaknade i ottan - 03.30 - och tänkte att det ändå inte var så stor idé att somna om för jag skulle hjälpa Mannen att komma upp i tid. Bilprovningen var bokad till 06.50! Men när han stuckit iväg gick jag ändå och lade mig igen och sov ikapp, vilket var j-t duktigt gjort faktiskt.
Häromdagen ringde jag Försäkringskassan ("du är nr 73 i kön") och dubbelkollade att de fått in min ansökan om sjukersättning, eftersom en kompis till mig råkat ut för att de sorterat den fel och inte upptäckt det förrän hon ringde efter flera veckor och frågade, så jag blev lite nojjig. De har den men har inte ens börjat titta på den, och min ersättningsperiod slutar imorgon så det vete sjutton när/om jag kommer få pengar igen. I sådana lägen drömmer jag om den där lottovinsten som ska göra en oberoende av myndigheter... Vill komma loss ur det här men har inga brighta idéer på hur.
Undrar varför jag är så mycket känsligare för påfrestningar nu än jag var för säg 15-20 år sedan. Inte bara att jag oroar mig - det gör jag också - men när något stressmoment dyker upp är det som om hjärnan går i baklås. Alternativt att jag är jättesamlad på ytan och kraschar efteråt. Som när jag skrev högskoleprovet för ett år sedan, vilket skämt. "Du är väl kvalificerad för en högskoleutbildning" typ, när man egentligen blir akut suicidal av att skriva ett prov och aldrig på villkors vis skulle fixa en massa tentor. Går in i ett moln av depersonalisation när jag tänker på att jag de facto har ett antal högskolepoäng och alltså bevisligen förr klarat att tenta, för hur kan den personen och jag hänga ihop, hur kan det vara fysiskt möjligt?
Mitt stora projekt ikväll är att laga egenhändiga köttbullar. Därnånstans ligger min ambitionsnivå numera. Känner mig skamsen ikväll för att jag är ett sånt misslyckande i världens ögon. Alla "man borde" och "var som folk" och "skärp dig". Jag lyckas aldrig att skärpa mig, hittar inte knivslipen.
Och inte lär jag göra det ikväll, så jag återgår till köttfärsen.
Häromdagen ringde jag Försäkringskassan ("du är nr 73 i kön") och dubbelkollade att de fått in min ansökan om sjukersättning, eftersom en kompis till mig råkat ut för att de sorterat den fel och inte upptäckt det förrän hon ringde efter flera veckor och frågade, så jag blev lite nojjig. De har den men har inte ens börjat titta på den, och min ersättningsperiod slutar imorgon så det vete sjutton när/om jag kommer få pengar igen. I sådana lägen drömmer jag om den där lottovinsten som ska göra en oberoende av myndigheter... Vill komma loss ur det här men har inga brighta idéer på hur.
Undrar varför jag är så mycket känsligare för påfrestningar nu än jag var för säg 15-20 år sedan. Inte bara att jag oroar mig - det gör jag också - men när något stressmoment dyker upp är det som om hjärnan går i baklås. Alternativt att jag är jättesamlad på ytan och kraschar efteråt. Som när jag skrev högskoleprovet för ett år sedan, vilket skämt. "Du är väl kvalificerad för en högskoleutbildning" typ, när man egentligen blir akut suicidal av att skriva ett prov och aldrig på villkors vis skulle fixa en massa tentor. Går in i ett moln av depersonalisation när jag tänker på att jag de facto har ett antal högskolepoäng och alltså bevisligen förr klarat att tenta, för hur kan den personen och jag hänga ihop, hur kan det vara fysiskt möjligt?
Mitt stora projekt ikväll är att laga egenhändiga köttbullar. Därnånstans ligger min ambitionsnivå numera. Känner mig skamsen ikväll för att jag är ett sånt misslyckande i världens ögon. Alla "man borde" och "var som folk" och "skärp dig". Jag lyckas aldrig att skärpa mig, hittar inte knivslipen.
Och inte lär jag göra det ikväll, så jag återgår till köttfärsen.
torsdag 29 maj 2008
Livsviktigt
Huvudet ovanför vattenytan igen. Kändes helt ok att åka till staden och träffa fina människor. Beundrar alla som kan ta sig igenom åratal av svårigheter med någon sorts mänsklig värdighet och medkänsla i behåll!
Någon bh blev det däremot inte, ena Change-butiken höll på att packa ihop för att flytta och andra butiken hade inget i min storlek, hittade inget på Lindex eller Twilfit heller (vill inte ha kritvitt). Snacka om i-landsproblem haha...
Kom lagom hem samtidigt som Mannen och det blev party på balkongen. Färsk pasta med sockerärtor och Champagne de Pompadour. "Jag slösar men är ändå rik så länge jag kan se" Våra små utsvävningar är värdefulla, jag tror att vi båda känner att det gäller att njuta av livet så länge man kan för det är inget som är självklart.
Det känns lite extra en sån här dag när Mannen har återbesök på hjärtkliniken. Skuggorna som vilar över oss, hans hjärta och min hjärna. Kanske gör kontrasten att ljuset blir mer påtagligt och sant. Jag är rädd, för jag har verkligen något att förlora. Men jag är avundsvärd, för jag har fått uppleva Kärlek. Det är minst lika bra som i reklamen.
Någon bh blev det däremot inte, ena Change-butiken höll på att packa ihop för att flytta och andra butiken hade inget i min storlek, hittade inget på Lindex eller Twilfit heller (vill inte ha kritvitt). Snacka om i-landsproblem haha...
Kom lagom hem samtidigt som Mannen och det blev party på balkongen. Färsk pasta med sockerärtor och Champagne de Pompadour. "Jag slösar men är ändå rik så länge jag kan se" Våra små utsvävningar är värdefulla, jag tror att vi båda känner att det gäller att njuta av livet så länge man kan för det är inget som är självklart.
Det känns lite extra en sån här dag när Mannen har återbesök på hjärtkliniken. Skuggorna som vilar över oss, hans hjärta och min hjärna. Kanske gör kontrasten att ljuset blir mer påtagligt och sant. Jag är rädd, för jag har verkligen något att förlora. Men jag är avundsvärd, för jag har fått uppleva Kärlek. Det är minst lika bra som i reklamen.
onsdag 28 maj 2008
Skingra
Det blev lugnare framåt eftermiddagen (varför är morgnar ofta värst? eller kvällar? Eftermiddagar hämtar jag andan.) Sent sent på kvällen åkte vi över till en vän med lite bokföringspapper. Det var precis i slutändan av solnedgången och jag önskar jag hade haft kameran med för havet hade en så märklig lysande grönblå färg, som en Photoshoppad reklambild. Hos henne sjöng en näktergal. Länge sedan jag hörde en. Vi höll nästan på att köra på en katt och en igelkott, som tur är såg vi dem i tid.
Bnu-träff idag, och jag är glad att det är idag och inte igår, idag känns som en snällare och mer tillåtande dag så jag tror det blir kul.
Går och snöar på om jag ska kolla efter en bh till när jag ändå är i Lund. Har svarta så jag klarar mig nu, men en ljus hade inte suttit fel. Får tänka lite till om jag har samvete att göra av med pengarna...
Ska ringa ett jobbigt samtal nu. Gillar inte alls att prata med myndighetspersoner på telefon så jag är duktig som tar mig an det.
Bnu-träff idag, och jag är glad att det är idag och inte igår, idag känns som en snällare och mer tillåtande dag så jag tror det blir kul.
Går och snöar på om jag ska kolla efter en bh till när jag ändå är i Lund. Har svarta så jag klarar mig nu, men en ljus hade inte suttit fel. Får tänka lite till om jag har samvete att göra av med pengarna...
Ska ringa ett jobbigt samtal nu. Gillar inte alls att prata med myndighetspersoner på telefon så jag är duktig som tar mig an det.
tisdag 27 maj 2008
Anti
Dum dag. Envist elak. Frustrerande fel. Grumligt grubblande. Hånfullt halv.
Dels hänger det kvar från terapin igår. Känner mig lite ifrågasatt för att jag drar mig undan, har lite svårt att tydligt förklara att jag behöver få vara ifred, få vila, för det nuvarande lugnet är så skört och jag har ingen aning om hur länge det kommer hålla. Sedan tror jag att han får en lätt felaktig bild för jag har ofta varit lite seg på måndagar, verkar ha någon sorts veckorytm där början av veckan kan vara trög och framåt fredag är jag mer uppåt.
Fast framför allt så var det en blast from the past igår kväll. En bekant ringde för att fråga om jag kom ihåg titeln på en skrift han letade efter men bara kom ihåg lite av innehållet i. Det hade med mitt mörka förflutna att göra. Tog ett tag och lite googlande men till slut kom jag på det, och kände mig rätt nöjd att jag kunde hjälpa till. Men att beröra den tiden av mitt liv sätter igång något, väldigt svårt att beskriva för jag tänkte inte på någon särskild händelse eller så, blev bara helt spänd i kroppen, magkramp, hjärtat slog fortare, gråten i halsen. Behövde tröst från Mannen innan jag kunde sova.
Får gå och duscha nu och försöka igen med den här dagen.
Dels hänger det kvar från terapin igår. Känner mig lite ifrågasatt för att jag drar mig undan, har lite svårt att tydligt förklara att jag behöver få vara ifred, få vila, för det nuvarande lugnet är så skört och jag har ingen aning om hur länge det kommer hålla. Sedan tror jag att han får en lätt felaktig bild för jag har ofta varit lite seg på måndagar, verkar ha någon sorts veckorytm där början av veckan kan vara trög och framåt fredag är jag mer uppåt.
Fast framför allt så var det en blast from the past igår kväll. En bekant ringde för att fråga om jag kom ihåg titeln på en skrift han letade efter men bara kom ihåg lite av innehållet i. Det hade med mitt mörka förflutna att göra. Tog ett tag och lite googlande men till slut kom jag på det, och kände mig rätt nöjd att jag kunde hjälpa till. Men att beröra den tiden av mitt liv sätter igång något, väldigt svårt att beskriva för jag tänkte inte på någon särskild händelse eller så, blev bara helt spänd i kroppen, magkramp, hjärtat slog fortare, gråten i halsen. Behövde tröst från Mannen innan jag kunde sova.
Får gå och duscha nu och försöka igen med den här dagen.
måndag 26 maj 2008
Platsreservation
Härlig miniresa. Jättekul att träffa ungarna. Vi hade picknick i Slottsskogen, åt sushi nere vid vattnet vid Operan, fikade i Haga. Pratade så mycket att jag fick jäkta till tåget hem. Förutom att jag kommer bra överens med killarna så är min äldstes sambo supertrevlig, det är roligt att träffa dem inte bara för att det är mina barn, utan för att det är roliga personer att umgås med. Mer kan man inte önska.
Passade också på att handla underkläder. Har fått svårt att hitta bh:ar i "vanliga" butiker som Lindex, om kuporna är tillräckligt stora så är de ofta alldeles för stora runt om. Men i Götet fanns ett par Change-butiker och deras grejor är ok. Nu har jag rensat ut alla gamla slitna för små bh:ar ur garderoben, det är så skönt att rensa, inte hålla fast vid något "men jag kanske går ner i vikt"-önsketänkande utan utgå från hur det är här och nu. Man blir klarare i huvudet av mindre röra i skåpen. Jo, det är sant, hihi.
Terapi idag kom jag just på. Dagarna flyter ihop lite. Ska kolla i receptionen om de har tagit fram mina journalkopior, fast det kanske de inte hunnit med ännu. Hade nästan glömt det också, att jag begärt ut dem. Just nu spelar det inte så hemskt stor roll. Måste ringa min läkares sekreterare någon dag också, jag klantade mig senast jag träffade honom och sa att jag hade recept så det räcker till nästa gång, men det har jag inte. Jag gillar inte att ringa, fast jag bara ringer när jag har ett legitimt ärende. Men jag är så rädd att vara störande och påflugen, någon som får en att sucka och himla med ögonen när hon hörs i andra änden. Ibland tar jag mer plats än jag känner att jag har rätt till. Jag har inte riktigt kommit tillrätta med det där att jag känner det som att jag måste vara snäll och icke-krävande för att ha rätt att leva. Det hjälper mig inte ett dugg att intellektuellt inse att det är ett orealistiskt och improduktivt sätt att tänka, känslan genomsyrar allt in i ryggmärgen. Fast det är lite bättre nu ändå, när jag inte är deprimerad känner jag mig säkrare.
Dagens blomma är en ståtlig vitrosa allium, dvs en gigantisk gräslök!
Passade också på att handla underkläder. Har fått svårt att hitta bh:ar i "vanliga" butiker som Lindex, om kuporna är tillräckligt stora så är de ofta alldeles för stora runt om. Men i Götet fanns ett par Change-butiker och deras grejor är ok. Nu har jag rensat ut alla gamla slitna för små bh:ar ur garderoben, det är så skönt att rensa, inte hålla fast vid något "men jag kanske går ner i vikt"-önsketänkande utan utgå från hur det är här och nu. Man blir klarare i huvudet av mindre röra i skåpen. Jo, det är sant, hihi.
Terapi idag kom jag just på. Dagarna flyter ihop lite. Ska kolla i receptionen om de har tagit fram mina journalkopior, fast det kanske de inte hunnit med ännu. Hade nästan glömt det också, att jag begärt ut dem. Just nu spelar det inte så hemskt stor roll. Måste ringa min läkares sekreterare någon dag också, jag klantade mig senast jag träffade honom och sa att jag hade recept så det räcker till nästa gång, men det har jag inte. Jag gillar inte att ringa, fast jag bara ringer när jag har ett legitimt ärende. Men jag är så rädd att vara störande och påflugen, någon som får en att sucka och himla med ögonen när hon hörs i andra änden. Ibland tar jag mer plats än jag känner att jag har rätt till. Jag har inte riktigt kommit tillrätta med det där att jag känner det som att jag måste vara snäll och icke-krävande för att ha rätt att leva. Det hjälper mig inte ett dugg att intellektuellt inse att det är ett orealistiskt och improduktivt sätt att tänka, känslan genomsyrar allt in i ryggmärgen. Fast det är lite bättre nu ändå, när jag inte är deprimerad känner jag mig säkrare.
Dagens blomma är en ståtlig vitrosa allium, dvs en gigantisk gräslök!
fredag 23 maj 2008
Tur
Så, nu blir det Göteborg ett par dagar. Får kicka mig själv in i duschen nu om jag ska hinna till tåget. Känns roligt med en utflykt, jag är i rätt bra form så jag tror det blir mer kul än jobbigt. Och det är försommar, bääästa tiden på året! Ok, bort från datorn nu!!
Avsked
Ibland blir det svårt att skriva om min dag för det handlar så mycket om hur bra jag har det med Mannen att det ser lite överdrivet ut i skrift. Att det låter som livlig fantasi från min sida. Men idag har faktiskt mest handlat om kärlek.
Jo, en tanke hade jag i solskenet på gångvägen från stan: kanske är det inte bara en ofullkomlighet i min personlighet att jag ofta kunnat distansera mig från det som varit. Inte när det gäller allt, vissa saker har ju tvärtom bitit sig obönhörligt fast hur mycket jag än försökt springa ifrån. Men annat har jag kunnat stuva undan, utan hat och bitterhet, mer ett konstaterande att den episoden i mitt liv är över. Ändå har jag känt skuld, att jag "borde" bry mig mer, sörja förlorade relationer mer. Att jag har sårat folk genom att inte bli förkrossad. Onormal. Känslokall. Idag kom tanken att det kanske inte är helt fel ändå, att det faktiskt har hjälpt mig att överleva att jag inte varit svartsjuk mot mina ex eller hämndlysten när jag blivit missförstådd.
Jag tror inte att jag verkligen är känslokall, åtminstone känner jag väldigt mycket just nu, kärlek och lycka och ibland avgrundsdjup ångest. Men ibland blir jag otålig, vill inte kämpa på med dödfödda projekt.
Och vilken himla tur det är, hade jag inte givit upp några gånger tidigare så hade jag aldrig hittat till det förunderligt varma förhållande jag nu lever i. Och inte vill släppa i första taget, för jag kan faktiskt vara envis också när jag vill...
Jo, en tanke hade jag i solskenet på gångvägen från stan: kanske är det inte bara en ofullkomlighet i min personlighet att jag ofta kunnat distansera mig från det som varit. Inte när det gäller allt, vissa saker har ju tvärtom bitit sig obönhörligt fast hur mycket jag än försökt springa ifrån. Men annat har jag kunnat stuva undan, utan hat och bitterhet, mer ett konstaterande att den episoden i mitt liv är över. Ändå har jag känt skuld, att jag "borde" bry mig mer, sörja förlorade relationer mer. Att jag har sårat folk genom att inte bli förkrossad. Onormal. Känslokall. Idag kom tanken att det kanske inte är helt fel ändå, att det faktiskt har hjälpt mig att överleva att jag inte varit svartsjuk mot mina ex eller hämndlysten när jag blivit missförstådd.
Jag tror inte att jag verkligen är känslokall, åtminstone känner jag väldigt mycket just nu, kärlek och lycka och ibland avgrundsdjup ångest. Men ibland blir jag otålig, vill inte kämpa på med dödfödda projekt.
Och vilken himla tur det är, hade jag inte givit upp några gånger tidigare så hade jag aldrig hittat till det förunderligt varma förhållande jag nu lever i. Och inte vill släppa i första taget, för jag kan faktiskt vara envis också när jag vill...
onsdag 21 maj 2008
Våglängd
Stilla. Vad har jag gjort idag? Ätit lunch med Mannen. Bakat bröd. Slösurfat. Jo, vi var på Netto och köpte liggunderlag och sovsäckar. Passar bra att ha med när jag åker och träffar mina (vuxna) barn fredag-lördag.
Det är skönt när ingenting händer. Skönt att få en time-out för hjärncellerna. De guppar omkring som gula gummiankor på cerebrospinalvätskan, driver planlöst hit och dit, ibland stöter de ihop och ett ögonblick avfyras signaler som blixtar, försvinner lika fort som de kom, sedan återgår allt till långsamma milda vågrörelser.
Ja, jag är flummig nu. Skyller på att jag gick upp 02.30 så nu vid 22 är det i princip sen natt för mig...
Det är skönt när ingenting händer. Skönt att få en time-out för hjärncellerna. De guppar omkring som gula gummiankor på cerebrospinalvätskan, driver planlöst hit och dit, ibland stöter de ihop och ett ögonblick avfyras signaler som blixtar, försvinner lika fort som de kom, sedan återgår allt till långsamma milda vågrörelser.
Ja, jag är flummig nu. Skyller på att jag gick upp 02.30 så nu vid 22 är det i princip sen natt för mig...
Lyxhustru
Till slut blev dagen väldigt bra. Middag på balkongen och annat trevligt med Mannen. Älskarälskarälskarälskarälskarälskarälskar.
Dagens lyx: kyckling fylld med fetaost och rosmarin, Crémant de Bourgogne, gammalrosa kvistrosor, förmågan att kunna känna kärlek.
Dagens lyx: kyckling fylld med fetaost och rosmarin, Crémant de Bourgogne, gammalrosa kvistrosor, förmågan att kunna känna kärlek.
tisdag 20 maj 2008
Tvedräkt
Djupt vatten i min dröm, vi kör bilen på översvämmade gator tills vi måste stanna och gå, mörkt och kallt. Är grinig när jag vaknar i mitt ljusa och varma sovrum. Över 9 timmar är för lång tid att sova, även om det inte är någon 12-timmarskatastrof.
Är lite småtjurig från terapin igår också. Min psykolog sa att han inte läst min journal så jättenoga för han håller inte med om det mesta, och det har jag ju förstått för länge sedan att han och läkarna inte alltid går ihop, precis som det kan finnas oenighet mellan andra personalkategorier. Min psykolog är superpsykodynamisk, vilket har sina bra och dåliga sidor. Men som patient är det jobbigt när ens behandlare knappt pratar med varandra, ska jag stå där i mitten? För jag vägrar att bara hålla med den ena eller den andra.
Hursomhelst är det snart sommarlov från terapin, och sen ska jag inte gå in i den där jävla sjukhusbyggnaden på flera månader!
Mina röda gerberor verkar känna av min sinnesstämning, de slokar idag. (Ok, det kanske har mer att göra med att de råkat stå i het morgonsol.) Men jag känner tack och lov hur pH-värdet i min surhet börjar stiga, så jag är nog snart neutral igen. Och jag kan alltid köpa nya blommor!
Är lite småtjurig från terapin igår också. Min psykolog sa att han inte läst min journal så jättenoga för han håller inte med om det mesta, och det har jag ju förstått för länge sedan att han och läkarna inte alltid går ihop, precis som det kan finnas oenighet mellan andra personalkategorier. Min psykolog är superpsykodynamisk, vilket har sina bra och dåliga sidor. Men som patient är det jobbigt när ens behandlare knappt pratar med varandra, ska jag stå där i mitten? För jag vägrar att bara hålla med den ena eller den andra.
Hursomhelst är det snart sommarlov från terapin, och sen ska jag inte gå in i den där jävla sjukhusbyggnaden på flera månader!
Mina röda gerberor verkar känna av min sinnesstämning, de slokar idag. (Ok, det kanske har mer att göra med att de råkat stå i het morgonsol.) Men jag känner tack och lov hur pH-värdet i min surhet börjar stiga, så jag är nog snart neutral igen. Och jag kan alltid köpa nya blommor!
måndag 19 maj 2008
Papperstiger
Nu har jag bett om att få läsa min journal. Ska hämta ut den iallafall, sedan får jag se om jag ska läsa den nu eller senare. Har diskuterat saken lite på terapin men inte bestämt mig. Skulle vilja förstå bättre varför vårdfolk har uppträtt som de gjort, hur tänkte de? Fast jag förväntar mig inga egentliga svar...
Toner
Vaknade med kontaktlinserna i och Jesu bleibt meine freude (Bach) surrandes i huvudet. Linserna fick jag snabbt ur men musiken klamrar sig fast. Hann iallafall se soluppgången. Har laddat dosetterna, målningen på min verkar sitta kvar.
Gårdagen blev rätt ok. Vi cyklade ner till parken och åt våfflor och gick på ett sorts hembygdsmuseum. Det var första cykelturen för året, eller på närmare två år för min del för jag använde aldrig cykeln förra sommaren. Jag är lite osäker i trafiken, det där med att hålla koll på allt som rör sig, har inte körkort heller. Men det gick bra. Uppenbarligen överlevde jag. Sen åt vi lax, det gör vi ofta för det är så jäkla gott, och hade det allmänt mysigt. Jag kan känna mig så avslappnad med Mannen, det är ingen maktkamp, inga konstiga krångliga spel. Utan att vara tråkigt. Och när han säger samma sak till mig är det svårt att fatta att det verkligen är sant, att man kan ha sån tur.
Mina gerberor är så vackra, mörkt sammetsröda. Ibland saknar jag tiden när jag pluggade biologi, det är häftigt att ägna sig så åt livet, synd att det också gick åt helsicke.
Borde läsa lite idag, läsa klart någon bok någon gång, har varit dåligt med det på senare år. Går bra några kapitel, sedan tappar jag tråden eller intresset. Svårt att tro att jag brukade bo i biblioteket. Sedan ville C ta en fika, och så är det terapidags. Jag kommer nog vara trött på ord ikväll.
Har fortfarande musiken i huvudet.
Gårdagen blev rätt ok. Vi cyklade ner till parken och åt våfflor och gick på ett sorts hembygdsmuseum. Det var första cykelturen för året, eller på närmare två år för min del för jag använde aldrig cykeln förra sommaren. Jag är lite osäker i trafiken, det där med att hålla koll på allt som rör sig, har inte körkort heller. Men det gick bra. Uppenbarligen överlevde jag. Sen åt vi lax, det gör vi ofta för det är så jäkla gott, och hade det allmänt mysigt. Jag kan känna mig så avslappnad med Mannen, det är ingen maktkamp, inga konstiga krångliga spel. Utan att vara tråkigt. Och när han säger samma sak till mig är det svårt att fatta att det verkligen är sant, att man kan ha sån tur.
Mina gerberor är så vackra, mörkt sammetsröda. Ibland saknar jag tiden när jag pluggade biologi, det är häftigt att ägna sig så åt livet, synd att det också gick åt helsicke.
Borde läsa lite idag, läsa klart någon bok någon gång, har varit dåligt med det på senare år. Går bra några kapitel, sedan tappar jag tråden eller intresset. Svårt att tro att jag brukade bo i biblioteket. Sedan ville C ta en fika, och så är det terapidags. Jag kommer nog vara trött på ord ikväll.
Har fortfarande musiken i huvudet.
söndag 18 maj 2008
Frost
Plötsligt temperaturfall igår kväll, från 0 till -20 på ingen tid alls. Låg i sängen och grät av ångest. Kunde inte ens säga vad som var fel. Fick ta Mannen till hjälp för att samla mig. Idag känner jag mig rätt normal känslomässigt, men kroppen känner av sviterna, hopdragna axlar, kramp i magen. Kanske Ödet som knackade mig på axeln, "Öh du, så lätt kommer du inte undan."
lördag 17 maj 2008
Anekdot
Av en kommentar på mitt förra inlägg blev det en tråd (röd? ljusrosa?) i min skalle. Hur olika ens liv kan se ut beroende på om det är ett inifrån- eller utifrånperspektiv. Jag uppfattar mycket i min historia som rätt banalt. När någon noterar ärret i pannan och frågar vad som har hänt säger jag "hjärnoperation" och rycker på axlarna, och det känns faktiskt som en liten obetydlig grej, något att skämta om. Även om jag skulle tycka att det var dramatiskt om det hänt någon annan. Blir vi avtrubbade av det välkända? Antagligen. Kanske vår förmåga till psykisk anpassning till vitt skilda miljöer för att överleva. Kanske nervsystemet bara orkar reagera x antal gånger på ett visst stimuli. Kanske dramatiken försvinner i de tusen små detaljer som varje händelse också innehåller när man står där i centrum av den. Det där paketet Twisty är lika långt och högt i mitt mentala vindsförråd, tar lika mycket plats som den handling som förorsakade händelsen.
Därför blir också ibland de små detaljerna väldigt avgörande. Som för sådär 3 år sedan när jag fick hem- och mobilnummer till min läkare för att kunna ringa om det blev en nödsituation. Jag har aldrig ringt, men det faktum att någon inom den stora oformliga vårdapparaten vågade visa en galen borderlinetjej ett sådant förtroende... det har ibland hjälpt mig att kämpa på.
Nu ska jag släppa den här tråden för idag...
Dagens blomma är stor vinröd gerbera, två stycken med olika gröna blad till. Promenerade ner till stan och köpte dem åt mig själv.
Därför blir också ibland de små detaljerna väldigt avgörande. Som för sådär 3 år sedan när jag fick hem- och mobilnummer till min läkare för att kunna ringa om det blev en nödsituation. Jag har aldrig ringt, men det faktum att någon inom den stora oformliga vårdapparaten vågade visa en galen borderlinetjej ett sådant förtroende... det har ibland hjälpt mig att kämpa på.
Nu ska jag släppa den här tråden för idag...
Dagens blomma är stor vinröd gerbera, två stycken med olika gröna blad till. Promenerade ner till stan och köpte dem åt mig själv.
Minnesenheten
Kom i säng så småningom (efter lite tänkande) så det var inte alltför illa.
Åt Twisty igår, smördegsstänger med olivsmak. Det gör jag ibland så inget speciellt med det, men varje gång påminns jag om hjärtintensiven. Sladdar överallt och långsam, långsam tid som passerade i takt med hjärtmonitorns blippande. Det mest spännande som hände var när någon kom in för att byta droppet. Tvehågsenheten, den stora tröttheten över mig själv och situationerna jag försätter mig i. På eftermiddagen dag 2 tror jag det var kom Mannen med vindruvor och Twisty. Fan fan fan vad jag har utsatt honom för. Önskar jag kunde förklara i ord vilken lättnad det är att inte ha självmordstankar som en tvångströja runt hjärnan. Skit också, nu gråter jag. Det är inte tillräckligt långt borta (det som har hänt alltså, jag har inga planer att skada mig). Kan inte stoppa undan det helt, men jag får ta fram det i små portioner från frysen så det inte tar över.
Det är fortfarande fint väder, även om det är lite svalare. Mannen köpte en billig högtryckstvätt för ett tag sedan, bl.a. för att tvätta bort lagret av alger från balkongen och entrén. Vi bor en trappa upp så han tänkte göra det när det ändå regnar så ingen intet ont anande utegrillare får vatten i huvudet. Sedan han köpte den har det inte regnat en dag, bara högtryck.
Åt Twisty igår, smördegsstänger med olivsmak. Det gör jag ibland så inget speciellt med det, men varje gång påminns jag om hjärtintensiven. Sladdar överallt och långsam, långsam tid som passerade i takt med hjärtmonitorns blippande. Det mest spännande som hände var när någon kom in för att byta droppet. Tvehågsenheten, den stora tröttheten över mig själv och situationerna jag försätter mig i. På eftermiddagen dag 2 tror jag det var kom Mannen med vindruvor och Twisty. Fan fan fan vad jag har utsatt honom för. Önskar jag kunde förklara i ord vilken lättnad det är att inte ha självmordstankar som en tvångströja runt hjärnan. Skit också, nu gråter jag. Det är inte tillräckligt långt borta (det som har hänt alltså, jag har inga planer att skada mig). Kan inte stoppa undan det helt, men jag får ta fram det i små portioner från frysen så det inte tar över.
Det är fortfarande fint väder, även om det är lite svalare. Mannen köpte en billig högtryckstvätt för ett tag sedan, bl.a. för att tvätta bort lagret av alger från balkongen och entrén. Vi bor en trappa upp så han tänkte göra det när det ändå regnar så ingen intet ont anande utegrillare får vatten i huvudet. Sedan han köpte den har det inte regnat en dag, bara högtryck.
Gem
04.30 och klarvaken. En dag. 01.00 och klarvaken igen, fast jag har sovit ett par timmar på soffan med hockeymatchen i bakgrunden. Kommer säkert somna om lagom tills det är dags att gå upp.
Dagen försvann rätt fort, minns knappt. Använde msn för första gången på hur länge som helst, jag är ingen chattare. Ringde yngre sonen och grattade till att han var med på Aftonbladets lista "smartaste personerna i din kommun" (högskoleprovsresultat), han var egentligen lite missnöjd med sitt resultat men jag tror han tyckte det var lite kul ändå. Vad mer... lärde mig om gemets historia. Gem är egentligen ett varumärke från början som blivit ett vardagligt ord. De gem vi mest använder här heter från början Perfected Gem. Gem på engelska betyder också ädelsten. Sätt ihop papperslapparna med en perfekt ädelsten. Wow, ibland får tillvaron en ny dimension.
En aning svårt att sitta still men huvudet känns som ett kaleidoskop. Jag ser bitarna falla hit och dit. Snygga mönster iallafall även om de är kortvariga. Vi lyssnade på meditationsmusik förut efter middagen och det blev en massa färger i skallen, mest gult, lite grönt och orange och lila kanter. Och nu vet jag inte vad sjutton jag pratar om.
Någon kompis skickade ett kedje-sms, först mitt på dagen och sedan sent på kvällen igen (samma). Stör mig på sånt, vilket väl är löjligt det med, men jag brukar aldrig skicka vidare av princip. Svarade ändå rätt snällt på det första, inte genom att skicka tillbaka sms:et men ett vanligt svar, för jag vill inte vara otrevlig. Vet inte om det togs väl upp eftersom hon inte svarade. Principer och trevlighet går inte alltid hand i hand.
Nu börjar jag känna en liten aning sömnighet, kanske efter kaffet jag nyss drack. Borde nog lägga mig och läsa, men jag vill hellre lägga mig och tänka. Jag är kaffe-junkie, sömnbrist-junkie, rosa bubbel-junkie och tanke-junkie.
Dagen försvann rätt fort, minns knappt. Använde msn för första gången på hur länge som helst, jag är ingen chattare. Ringde yngre sonen och grattade till att han var med på Aftonbladets lista "smartaste personerna i din kommun" (högskoleprovsresultat), han var egentligen lite missnöjd med sitt resultat men jag tror han tyckte det var lite kul ändå. Vad mer... lärde mig om gemets historia. Gem är egentligen ett varumärke från början som blivit ett vardagligt ord. De gem vi mest använder här heter från början Perfected Gem. Gem på engelska betyder också ädelsten. Sätt ihop papperslapparna med en perfekt ädelsten. Wow, ibland får tillvaron en ny dimension.
En aning svårt att sitta still men huvudet känns som ett kaleidoskop. Jag ser bitarna falla hit och dit. Snygga mönster iallafall även om de är kortvariga. Vi lyssnade på meditationsmusik förut efter middagen och det blev en massa färger i skallen, mest gult, lite grönt och orange och lila kanter. Och nu vet jag inte vad sjutton jag pratar om.
Någon kompis skickade ett kedje-sms, först mitt på dagen och sedan sent på kvällen igen (samma). Stör mig på sånt, vilket väl är löjligt det med, men jag brukar aldrig skicka vidare av princip. Svarade ändå rätt snällt på det första, inte genom att skicka tillbaka sms:et men ett vanligt svar, för jag vill inte vara otrevlig. Vet inte om det togs väl upp eftersom hon inte svarade. Principer och trevlighet går inte alltid hand i hand.
Nu börjar jag känna en liten aning sömnighet, kanske efter kaffet jag nyss drack. Borde nog lägga mig och läsa, men jag vill hellre lägga mig och tänka. Jag är kaffe-junkie, sömnbrist-junkie, rosa bubbel-junkie och tanke-junkie.
torsdag 15 maj 2008
Under
Som svart-vit kontrast har idag varit icke-tråkigt. Fick en massa pengar av Mannen och bestämde mig för att åka till Helsingborg. Sedan blev det så att Mannen skulle tura på Danmarksbåten i jobbet, och jag fick haka på så det blev en trevlig stund med smörrebröd med jättesupermycket rökt lax i restaurangen. Är jättemysigt när man kan ses så där lite oväntat.
Och sedan var jag fortfarande pigg så jag tog ett hastigt beslut att bränna pengarna, vilket visade sig vara jättelätt, surprise! Åkte till köpcenter2 för jag hade sett att där fanns en underklädesbutik som jag aldrig varit på. Den var en hit, massa fina saker åtminstone i min smak. Provade en svart korsett som jag blev blixtkär i och inte kunde motstå. Dessutom var jag djärv och tillät butiksförsäljaren hjälpa mig med knäppningen och se så det blev rätt storlek, trots att det innebar att hon såg mina tusen ärr som jag annars är så noga med att dölja. Hon rörde inte en min och var allmänt trevlig och hjälpsam. Kommer nog handla där igen, fast får spara lite först... Det är verkligen upplyftande med snygga underkläder när jag känner mig gammal, ful och fläskig. Tror jag kommer använda den här en hel del, känner mig fin i den och gillar också att ha strumpor/stayups. Förutom kortare stunder står jag faktiskt någorlunda på vänskaplig fot med min kropp nu. Visst skulle jag hellre se ut som en fotomodell men jag kan ändå försöka ta hand om mig, det kunde varit värre.
Mannen kommer hem från jobbet snart, ska bli kul att visa mina inköp, hihi.
Och sedan var jag fortfarande pigg så jag tog ett hastigt beslut att bränna pengarna, vilket visade sig vara jättelätt, surprise! Åkte till köpcenter2 för jag hade sett att där fanns en underklädesbutik som jag aldrig varit på. Den var en hit, massa fina saker åtminstone i min smak. Provade en svart korsett som jag blev blixtkär i och inte kunde motstå. Dessutom var jag djärv och tillät butiksförsäljaren hjälpa mig med knäppningen och se så det blev rätt storlek, trots att det innebar att hon såg mina tusen ärr som jag annars är så noga med att dölja. Hon rörde inte en min och var allmänt trevlig och hjälpsam. Kommer nog handla där igen, fast får spara lite först... Det är verkligen upplyftande med snygga underkläder när jag känner mig gammal, ful och fläskig. Tror jag kommer använda den här en hel del, känner mig fin i den och gillar också att ha strumpor/stayups. Förutom kortare stunder står jag faktiskt någorlunda på vänskaplig fot med min kropp nu. Visst skulle jag hellre se ut som en fotomodell men jag kan ändå försöka ta hand om mig, det kunde varit värre.
Mannen kommer hem från jobbet snart, ska bli kul att visa mina inköp, hihi.
onsdag 14 maj 2008
Dödvikt
Tråkigttråkigttråkigt. Äh, jag är bara så rastlös idag samtidigt som jag inte känner mig inspirerad att göra något särskilt. Vill inte umgås med folk heller så det är klart att det blir tråkigt. Har bara slösurfat istället. Laddat ner tidtabeller (tåg/buss) till mobilen, verkar himla praktiskt, varför har jag inte tänkt på det innan. Nu vill jag ut och åka så jag får testa dem, hihi.
Önskar jag hade pengar. Önskar jag kunde få besked från FK så jag åtminstone vet om jag får några pengar. Vänta=blääääähh. Önskar att man kunde leva utan pengar.
Mannen vill åka till Köpenhamn på ett evenemang i juni. Liv och rörelse och nya människor. Vet inte om jag vågar. Jag blir väldigt trött i huvudet, men en stor del är också att jag känner mig skygg. I just det här sammanhanget kan jag absolut inte andas något om mitt liv som psykfall, så är det bara. Blir rädd att någon skulle kunna ställa personliga frågor typ vad jag jobbar med. Blir rädd att någon gammal bekant skulle kunna dyka upp. Blir arg för att jag inte kan låta bli att internalisera folks fördomar och ta på mig skulden. Blir arg för jag borde inte bli arg och tar på mig skulden för att jag tar på mig skulden, dömer mig för att jag dömer mig. Hittar inte ut.
Jag vet inte hur jag ska bygga ett nytt liv när det gamla hänger fast som järnkedjor runt fotlederna. Vill inte gömma undan mina erfarenheter, vill också bli accepterad, lever inte i den bästa av alla världar så jag kan inte äta kakan och ha den kvar. För någon "framgångs-coach" kommer jag aldrig att bli. Jag är ingen framgång, bara en-aning-mindre-undergång och det gör sig nog inte så bra i tv.
Fan. Vet inte varför jag är ledsen ikväll. Får väl bara skriva av den här dagen som mestadels ointressant och starta om imorgon. Fast först ska jag ringa A, har lovat, hoppas jag kan hålla mig fokuserad.
Önskar jag hade pengar. Önskar jag kunde få besked från FK så jag åtminstone vet om jag får några pengar. Vänta=blääääähh. Önskar att man kunde leva utan pengar.
Mannen vill åka till Köpenhamn på ett evenemang i juni. Liv och rörelse och nya människor. Vet inte om jag vågar. Jag blir väldigt trött i huvudet, men en stor del är också att jag känner mig skygg. I just det här sammanhanget kan jag absolut inte andas något om mitt liv som psykfall, så är det bara. Blir rädd att någon skulle kunna ställa personliga frågor typ vad jag jobbar med. Blir rädd att någon gammal bekant skulle kunna dyka upp. Blir arg för att jag inte kan låta bli att internalisera folks fördomar och ta på mig skulden. Blir arg för jag borde inte bli arg och tar på mig skulden för att jag tar på mig skulden, dömer mig för att jag dömer mig. Hittar inte ut.
Jag vet inte hur jag ska bygga ett nytt liv när det gamla hänger fast som järnkedjor runt fotlederna. Vill inte gömma undan mina erfarenheter, vill också bli accepterad, lever inte i den bästa av alla världar så jag kan inte äta kakan och ha den kvar. För någon "framgångs-coach" kommer jag aldrig att bli. Jag är ingen framgång, bara en-aning-mindre-undergång och det gör sig nog inte så bra i tv.
Fan. Vet inte varför jag är ledsen ikväll. Får väl bara skriva av den här dagen som mestadels ointressant och starta om imorgon. Fast först ska jag ringa A, har lovat, hoppas jag kan hålla mig fokuserad.
Majsol
Dagen igår blev himla mysig. Mannen var ledig och vi åkte ner till havet. Inte för att sola, det gör jag så gott som aldrig, men för att promenera längs stranden och sen tillbaka genom skogen. Och jag tog årets första, eh inte direkt bad, men tådoppning. Det grundaste vattnet längst in var alldeles ljummet.
Sedan blev det favorit i repris, grillning på balkongen. Lax i foliepaket med pesto och lufttorkad skinka, champinjoner, zucchini, halloumi och färskpotatis till, importerad och inte alls så god som den svenska men ändå. Fuskade och drack Marqués de Monistrol (rosa bubbel) fast det bara var 1 1/2 vecka sen sist, hade sagt att jag skulle vänta 2. Det var värt lite dåligt samvete. Några timmar senare rosa prinsesstårta. Vi lägger nog rätt mycket pengar på mat men det gör faktiskt livet mysigare, åtminstone om man har trevligt sällskap. Är jag ensam blir det snarare havregrynsgröt.
Tänkte jag skulle testa Doves summer glow för att väga upp min brist på solning lite, och jag tycker mig faktiskt se en färgskiftning efter bara en insmörjning. Kände inte för vanlig starkare brun-utan-sol för det blir inte så snyggt om man klantar sig och sätter på det för ojämnt. Å vad kul det är att vara ytlig och oseriös ibland!
Får väcka Mannen snart för han ska ta blodprov, provcentralen stänger tidigare pga strejken. Jag tycker ändå det är bra att sjuksköterskorna sätter ned foten någon gång.
Hur i helvete tänkte jag när jag sökte läkarprogrammet en gång i tiden... jo jag vet, jag trodde att lite hårdare prestationskrav skulle få mig ur depressionen. Ja, förutom att jag faktiskt tycker det är intressant med människor och medicin. Men iallafall, vilken puckad idé och så gick det som det gick också. En gång skymtade jag en pluggkompis, han gjorde AT på "mitt" sjukhus bl.a. på psyk. Jag gick inte fram och hälsade.
Sedan blev det favorit i repris, grillning på balkongen. Lax i foliepaket med pesto och lufttorkad skinka, champinjoner, zucchini, halloumi och färskpotatis till, importerad och inte alls så god som den svenska men ändå. Fuskade och drack Marqués de Monistrol (rosa bubbel) fast det bara var 1 1/2 vecka sen sist, hade sagt att jag skulle vänta 2. Det var värt lite dåligt samvete. Några timmar senare rosa prinsesstårta. Vi lägger nog rätt mycket pengar på mat men det gör faktiskt livet mysigare, åtminstone om man har trevligt sällskap. Är jag ensam blir det snarare havregrynsgröt.
Tänkte jag skulle testa Doves summer glow för att väga upp min brist på solning lite, och jag tycker mig faktiskt se en färgskiftning efter bara en insmörjning. Kände inte för vanlig starkare brun-utan-sol för det blir inte så snyggt om man klantar sig och sätter på det för ojämnt. Å vad kul det är att vara ytlig och oseriös ibland!
Får väcka Mannen snart för han ska ta blodprov, provcentralen stänger tidigare pga strejken. Jag tycker ändå det är bra att sjuksköterskorna sätter ned foten någon gång.
Hur i helvete tänkte jag när jag sökte läkarprogrammet en gång i tiden... jo jag vet, jag trodde att lite hårdare prestationskrav skulle få mig ur depressionen. Ja, förutom att jag faktiskt tycker det är intressant med människor och medicin. Men iallafall, vilken puckad idé och så gick det som det gick också. En gång skymtade jag en pluggkompis, han gjorde AT på "mitt" sjukhus bl.a. på psyk. Jag gick inte fram och hälsade.
tisdag 13 maj 2008
Ordningsam
Åtta timmar, fan vad jag är bra! Sömnen spelar så himla stor roll för hur jag mår, det är faktiskt inget lyxproblem för mig även om jag själv kan tycka att det låter löjligt. Frestelsen väntar alltid runt hörnet att hålla sig vaken en natt för att få flyta iväg på rosa moln, det är så befriande en liten stund tills tankarna börjar snurra som myrornas krig och jag inte kan sitta still, sen kraschlandningen ner i djuphavet.
Jag har printat ut de senaste månaderna av min humördagbok också. Är inne på åttonde månaden i sträck som jag ganska detaljerat bokfört hur jag har mått och saker som har hänt, det är verkligen något att vara stolt över att jag lyckats vara så envis och hållit fast vid att jag ska skriva mina siffror, vare sig det är storm eller stiltje. Till och med när jag var inlagd gjorde jag det, skrev siffrorna i mitt lilla blåblommiga anteckningsblock, kanske inte varje dag när det var som värst men det brukar gå att rekonstruera ett par dagar bakåt i tiden. Det är faktiskt rätt häftigt att kunna se så konkret i färgade Excel-kurvor hur mycket stabilare det har blivit. Är mest den dagliga dosen ångest som ligger kvar, men även det är jag van vid, så länge det inte drar igång ordentligt så är trycket över bröstet något vardagligt som jag står ut med. Fast de dagar det släpper känns allt så lätt, vilken lyx! Att jag tar med sånt som motion, alkohol, sömn, terapi funkar faktiskt som en liten inspiration att sköta mig bättre, det syns när jag slarvar. För jag är väldigt ärlig när jag fyller i den, annars försvinner liksom hela idén.
Ok, det är nördigt som tusan men jag har ju aldrig varit särskilt cool ändå så det bjuder jag på.
Tror knappt jag har något att göra idag. Ska ringa min yngste och höra hur det går med hösnuvan, han är så himla allergisk stackaren. Just nu bor han mest hos tjejen. Den äldste ska jag antagligen åka och hälsa på runt den 23:e, skitkul. Mina barn är så fina. Jag skriver inte så mycket om dem, de är ju vuxna och har egna liv, men de är ofta i mina tankar. Det skulle man inte kunna tro att en knäpp morsa och en lika knäpp fast på ett annat sätt farsa skulle få så schyssta ungar. Mannens barn är också superfina. Alla ungarna är begåvade på olika sätt men framför allt är de bra människor som bryr sig om andra, det är guld värt. Vilken tur man har.
Jag har printat ut de senaste månaderna av min humördagbok också. Är inne på åttonde månaden i sträck som jag ganska detaljerat bokfört hur jag har mått och saker som har hänt, det är verkligen något att vara stolt över att jag lyckats vara så envis och hållit fast vid att jag ska skriva mina siffror, vare sig det är storm eller stiltje. Till och med när jag var inlagd gjorde jag det, skrev siffrorna i mitt lilla blåblommiga anteckningsblock, kanske inte varje dag när det var som värst men det brukar gå att rekonstruera ett par dagar bakåt i tiden. Det är faktiskt rätt häftigt att kunna se så konkret i färgade Excel-kurvor hur mycket stabilare det har blivit. Är mest den dagliga dosen ångest som ligger kvar, men även det är jag van vid, så länge det inte drar igång ordentligt så är trycket över bröstet något vardagligt som jag står ut med. Fast de dagar det släpper känns allt så lätt, vilken lyx! Att jag tar med sånt som motion, alkohol, sömn, terapi funkar faktiskt som en liten inspiration att sköta mig bättre, det syns när jag slarvar. För jag är väldigt ärlig när jag fyller i den, annars försvinner liksom hela idén.
Ok, det är nördigt som tusan men jag har ju aldrig varit särskilt cool ändå så det bjuder jag på.
Tror knappt jag har något att göra idag. Ska ringa min yngste och höra hur det går med hösnuvan, han är så himla allergisk stackaren. Just nu bor han mest hos tjejen. Den äldste ska jag antagligen åka och hälsa på runt den 23:e, skitkul. Mina barn är så fina. Jag skriver inte så mycket om dem, de är ju vuxna och har egna liv, men de är ofta i mina tankar. Det skulle man inte kunna tro att en knäpp morsa och en lika knäpp fast på ett annat sätt farsa skulle få så schyssta ungar. Mannens barn är också superfina. Alla ungarna är begåvade på olika sätt men framför allt är de bra människor som bryr sig om andra, det är guld värt. Vilken tur man har.
måndag 12 maj 2008
Garderobsröjning
Långsamt glider jag in i någon sorts normalitet igen, även om det enda jag gör just nu är att slösurfa, men dimmolnet jag suttit i idag börjar lätta i samma takt som molnen hopas utanför fönstret.
Jag fick min räkmacka och min terapisession. Tyckte inte jag hade så mycket att säga men kom in på hur det kändes att gå in i sjukhusbyggnaden, och satt plötsligt där med alla känslor som byggts upp under åren. En så i grunden absurd situation, att gång på gång vända ut och in på sig själv inför ofta vilt främmande personer, knappt ens hoppas på att de ska förstå och kunna hjälpa, bara alltför desperat för att se någon annan utväg än att åter en gång kasta sig utför klippan och hoppas att det finns någon där som tar emot. Någon som ser trots att de tillbringar dag ut och dag in med desperata människor och man är lika vanlig för dem som en fläck på tapeten. Kanske är det den där påklistrade normaliteten som sårat mest. Att sitta stel av ångest på en psykavdelning med personal som antingen inte ser en alls, eller tycker att man ska komma och titta på Bingolotto för att "skingra tankarna" (ett favorituttryck där jag har varit). Ska jag ta en bulle till kaffet eller strypa mig i lakanet, hmmm. Jag förstår faktiskt att intentionerna är goda, att vi ska bli lugnare och mer normaliserade. Men jag kan uppleva det som oerhört skrämmande att bli lämnad helt ensam med ångesten, och ensam känner jag mig oavsett om någon är där fysiskt sett och pratar om sina hundvalpar och det fina vädret, det gör upplevelsen ännu starkare av att min känslor är fel, jag är outhärdlig, någon som inte borde finnas och förstöra för "riktiga" människor.
Börjar få mer och mer behov av att sätta ihop fragmenten, få något sammanhang på mina år som galen. Det är väl i såna här lägen som folk skriver självbiografiska böcker... men det är inget för mig. Däremot måste jag på något sätt få ta tillbaka min historia. Förstår nu varför jag börjat tänka på att läsa mina journaler, det är så mycket jag har svårt att minnas för att det varit så rörigt, både utanför mig och i mig. Men bara för att det är svårt att minnas är det inte bortglömt. Jag vet ju av tidigare erfarenhet att för mig så är det ingen permanent lösning att stoppa saker längst in på hyllan i garderoben, en dag när jag öppnar dörren så rasar hela högen ner i huvudet på mig. Vet däremot inte riktigt hur jag ska få grepp om det här utan att tappa fotfästet.
Jaha, nu låter jag dyster igen fast jag faktiskt mår bättre nu, det var skönt att få prata med psykologen om lite av det jag tänker. Tror jag ska hålla mig vid datorn ikväll, såg i tv-tablån att det var ett par ganska triggande program ikväll och jag ska tillåta mig själv att slippa se dem, istället dricka gott grönt te, roa mig med lite frågesport på nätet och sova lagom mycket inatt.
Jag fick min räkmacka och min terapisession. Tyckte inte jag hade så mycket att säga men kom in på hur det kändes att gå in i sjukhusbyggnaden, och satt plötsligt där med alla känslor som byggts upp under åren. En så i grunden absurd situation, att gång på gång vända ut och in på sig själv inför ofta vilt främmande personer, knappt ens hoppas på att de ska förstå och kunna hjälpa, bara alltför desperat för att se någon annan utväg än att åter en gång kasta sig utför klippan och hoppas att det finns någon där som tar emot. Någon som ser trots att de tillbringar dag ut och dag in med desperata människor och man är lika vanlig för dem som en fläck på tapeten. Kanske är det den där påklistrade normaliteten som sårat mest. Att sitta stel av ångest på en psykavdelning med personal som antingen inte ser en alls, eller tycker att man ska komma och titta på Bingolotto för att "skingra tankarna" (ett favorituttryck där jag har varit). Ska jag ta en bulle till kaffet eller strypa mig i lakanet, hmmm. Jag förstår faktiskt att intentionerna är goda, att vi ska bli lugnare och mer normaliserade. Men jag kan uppleva det som oerhört skrämmande att bli lämnad helt ensam med ångesten, och ensam känner jag mig oavsett om någon är där fysiskt sett och pratar om sina hundvalpar och det fina vädret, det gör upplevelsen ännu starkare av att min känslor är fel, jag är outhärdlig, någon som inte borde finnas och förstöra för "riktiga" människor.
Börjar få mer och mer behov av att sätta ihop fragmenten, få något sammanhang på mina år som galen. Det är väl i såna här lägen som folk skriver självbiografiska böcker... men det är inget för mig. Däremot måste jag på något sätt få ta tillbaka min historia. Förstår nu varför jag börjat tänka på att läsa mina journaler, det är så mycket jag har svårt att minnas för att det varit så rörigt, både utanför mig och i mig. Men bara för att det är svårt att minnas är det inte bortglömt. Jag vet ju av tidigare erfarenhet att för mig så är det ingen permanent lösning att stoppa saker längst in på hyllan i garderoben, en dag när jag öppnar dörren så rasar hela högen ner i huvudet på mig. Vet däremot inte riktigt hur jag ska få grepp om det här utan att tappa fotfästet.
Jaha, nu låter jag dyster igen fast jag faktiskt mår bättre nu, det var skönt att få prata med psykologen om lite av det jag tänker. Tror jag ska hålla mig vid datorn ikväll, såg i tv-tablån att det var ett par ganska triggande program ikväll och jag ska tillåta mig själv att slippa se dem, istället dricka gott grönt te, roa mig med lite frågesport på nätet och sova lagom mycket inatt.
Gäsp
Sov först 10 timmar, masade mig upp en stund och sov sen en timme till. Bläh, nu är jag sådär ärkeseg som jag blir av för mycket sömn. Har iallafall diskat *trumpetfanfar* Tänker att jag skulle vilja gå ner på stan och äta en räkmacka innan terapin, fast då får jag fan skynda mig lite och det vet jag inte om jag orkar.
Äh, det är patetiskt att sitta så här och vela. Nu tar jag på mig strumporna och går.
Äh, det är patetiskt att sitta så här och vela. Nu tar jag på mig strumporna och går.
söndag 11 maj 2008
Nära
Stesolid halleluja! Somnade om ett par timmar och landade lite. Tänk att jag lyckades vara så förnuftig.
Jag har gått och gått, först till Maxi och sen till Coop för jag ville inte bära mjölken hela vägen från Maxi i värmen. Musikmobiler är ett sånt jäkla underbart påfund, tycker om att gå i min egen värld. Har vaxat benen också, haha så produktivt.
Läser Vara anhörig av Åsa Moberg, eller läser och läser, det återstår att se om jag tar mig igenom hela. Men den tar upp en svår fråga, hur ger man anhöriga till psyksjuka stöd och använder dem som resurs samtidigt som man respekterar brukarens integritet? Boken andas enorm frustration över vården och hur anhöriga bemöts. Jag har inga svar. Det finns anhöriga som kan vara en fantastisk tillgång och anhöriga som inte borde släppas inom en mils avstånd, och hur lagstiftar man då när det gäller sånt som sekretess? Jag tror inte att jag när jag mått som värst har kunnat ha en rationell uppfattning om hur mycket mina närmaste (mest Mannen då) ska vara inblandad, och ännu mycket svårare måste det vara för personer mitt uppe i en psykos. Ibland kan klarar man ju inte att fatta större beslut än om man ska dricka vatten eller mjölk, även om man inte egentligen kvalar in för LPT. Men att ge familjemedlemmar fullmakt att ta alla beslut är ju också ett skräckscenario.
Läser iallafall i Sofia Åkermans blogg om BUP i Levanger i Norge, ett inspirerande exempel på psykvård utan tvång. Det fastnade särskilt i mig att avdelningsföreståndaren sa "För att arbeta här ska man tycka om och engagera sig i ungdomar. Och man ska inte göra någonting mot våra ungdomar, som man inte hade kunnat göra mot sina egna barn." Det borde vara en självklarhet. Precis som det borde vara självklart inom vuxenpsyk att inte göra något som man inte skulle göra mot sin familj och sina vänner. Tyvärr långt härifrån till verkligheten. Det känns ändå varmt att höra att det trots allt finns ställen där man försöker kombinera hjärna och hjärta!
Snart kommer Mannen hem från jobbet, och trots att vi ses varje dag längtar jag nu. Det är inte ensamhetsnoja, jag klarar att vara själv, bara glädje över att få vara med just honom, att känna sig älskad och älska tillbaka.
Jag har gått och gått, först till Maxi och sen till Coop för jag ville inte bära mjölken hela vägen från Maxi i värmen. Musikmobiler är ett sånt jäkla underbart påfund, tycker om att gå i min egen värld. Har vaxat benen också, haha så produktivt.
Läser Vara anhörig av Åsa Moberg, eller läser och läser, det återstår att se om jag tar mig igenom hela. Men den tar upp en svår fråga, hur ger man anhöriga till psyksjuka stöd och använder dem som resurs samtidigt som man respekterar brukarens integritet? Boken andas enorm frustration över vården och hur anhöriga bemöts. Jag har inga svar. Det finns anhöriga som kan vara en fantastisk tillgång och anhöriga som inte borde släppas inom en mils avstånd, och hur lagstiftar man då när det gäller sånt som sekretess? Jag tror inte att jag när jag mått som värst har kunnat ha en rationell uppfattning om hur mycket mina närmaste (mest Mannen då) ska vara inblandad, och ännu mycket svårare måste det vara för personer mitt uppe i en psykos. Ibland kan klarar man ju inte att fatta större beslut än om man ska dricka vatten eller mjölk, även om man inte egentligen kvalar in för LPT. Men att ge familjemedlemmar fullmakt att ta alla beslut är ju också ett skräckscenario.
Läser iallafall i Sofia Åkermans blogg om BUP i Levanger i Norge, ett inspirerande exempel på psykvård utan tvång. Det fastnade särskilt i mig att avdelningsföreståndaren sa "För att arbeta här ska man tycka om och engagera sig i ungdomar. Och man ska inte göra någonting mot våra ungdomar, som man inte hade kunnat göra mot sina egna barn." Det borde vara en självklarhet. Precis som det borde vara självklart inom vuxenpsyk att inte göra något som man inte skulle göra mot sin familj och sina vänner. Tyvärr långt härifrån till verkligheten. Det känns ändå varmt att höra att det trots allt finns ställen där man försöker kombinera hjärna och hjärta!
Snart kommer Mannen hem från jobbet, och trots att vi ses varje dag längtar jag nu. Det är inte ensamhetsnoja, jag klarar att vara själv, bara glädje över att få vara med just honom, att känna sig älskad och älska tillbaka.
Kraftverk
Jaha, vaken kl 3 igen. Inte fullt så mycket ångest idag, mer energiströmmar i kroppen. Jag är fan sömnbristknarkare. Känner suget att fortsätta så här, hålla sömnen borta så jag kan känna vibrationen, flytande, gränslös. Och jag vet att det inte är så nyttigt men det är så svårt att översätta tanke till handling. Borde ta en Propavan ikväll men hela kroppen skriker nej, jag vill flumma runt istället, kolla vilka häftiga färger!
Skaffar mig lite koffeinlugn. Pratade igår med folk på ett nätforum som sa att paradoxala reaktioner på koffein finns beskrivet hos gamla, barn och epileptiker, och verkar förekomma en del hos "mentally interesting"-personer också. Det känns alltid lite märkligt när något jag betraktar som en högst personlig liten egenhet sägs ingå i ett större mönster, tenderar fortfarande till att tänka att jag är inte störd eller sjuk, bara lat, dum och konstig. Den där känslan av att vara fejk som jag haft i mer eller mindre utsträckning när jag jobbat och pluggat, den har jag också som psykfall. Andra kan ha seriösa problem som de behöver hjälp med, jag borde bara skärpa mig och sluta fåna mig.
Gårdagen blev rätt ok efter omstarten. Gick en lång sväng på stan i solskenet. Till middag blev det hemgjord pizza med skinka, champinjoner, ananas och oliver, mmm. Körslaget på kvällen, rätt kör vann. Lustig programidé. Trött men lite svårt att somna, kryllade i kroppen.
Det är en sån där vacker, klar, pastellfärgad gryning ute. Tänker just tanken att jag önskar jag kunde flyga, när jag ser en rosaröd flygplansstrimma över himlen. Minns en kväll på Lidingöbron då det kändes som om jag lyftes in i färgerna och visste att jag egentligen hör till ett annat universum, att jag är hemma någonstans. Tyvärr kraschade jag spektakulärt efter det, men vackert var det.
Blir lite gråtfärdig. Varför kan inte verkligheten få vara så vacker? Varför ens få såna glimtar om det bara rycks undan igen?
Bestämmer mig för att tröstätning är det som gäller just nu, har ju blåbärs-och-jordgubbspaj i kylskåpet.
Skaffar mig lite koffeinlugn. Pratade igår med folk på ett nätforum som sa att paradoxala reaktioner på koffein finns beskrivet hos gamla, barn och epileptiker, och verkar förekomma en del hos "mentally interesting"-personer också. Det känns alltid lite märkligt när något jag betraktar som en högst personlig liten egenhet sägs ingå i ett större mönster, tenderar fortfarande till att tänka att jag är inte störd eller sjuk, bara lat, dum och konstig. Den där känslan av att vara fejk som jag haft i mer eller mindre utsträckning när jag jobbat och pluggat, den har jag också som psykfall. Andra kan ha seriösa problem som de behöver hjälp med, jag borde bara skärpa mig och sluta fåna mig.
Gårdagen blev rätt ok efter omstarten. Gick en lång sväng på stan i solskenet. Till middag blev det hemgjord pizza med skinka, champinjoner, ananas och oliver, mmm. Körslaget på kvällen, rätt kör vann. Lustig programidé. Trött men lite svårt att somna, kryllade i kroppen.
Det är en sån där vacker, klar, pastellfärgad gryning ute. Tänker just tanken att jag önskar jag kunde flyga, när jag ser en rosaröd flygplansstrimma över himlen. Minns en kväll på Lidingöbron då det kändes som om jag lyftes in i färgerna och visste att jag egentligen hör till ett annat universum, att jag är hemma någonstans. Tyvärr kraschade jag spektakulärt efter det, men vackert var det.
Blir lite gråtfärdig. Varför kan inte verkligheten få vara så vacker? Varför ens få såna glimtar om det bara rycks undan igen?
Bestämmer mig för att tröstätning är det som gäller just nu, har ju blåbärs-och-jordgubbspaj i kylskåpet.
lördag 10 maj 2008
Luftgevärsskytte
Blommor och trumpetmarscher i drömmen, som också hade något odefinierat att göra med Sleepless in Seattle. Vaknade med ett ryck kl 3 med stora ångestklumpen i mellangärdet. Hallå gamle vän. Somna om var uteslutet (sleepless som sagt) så jag kastade mig emot fluffiga röda morgonrocken och kaffekoppen. Känner lite lugn sippra in med varje klunk.
Svag gryning ute. Terroristfågeln som sjunger högt och enerverande entonigt är identifierad, det är en koltrast, nu är deras image av skönsjungande divor krossad. Det är fågelskådningens dag imorgon, men jag vill mest ha ett luftgevär. Sätta skräck i marodören, Terminator-style.
Är rädd för att dö inatt. Är rädd för döden överhuvudtaget, själva processen, att kanske vara medveten och helt utlämnad. Hatar allt som är oundvikligt. Ett sånt jävla system. Att ha ett begrepp om framtiden är säkert helt utmärkt överlevnadsmässigt men ack så tungt att leva med. Drömmer om att vara en manet, 95% vatten och ingen hjärna, bara åka runt och se snygg ut. Den ultimata blondinen. Om de hade haft hår istället för tentakler.
Zombiesarna vaknar, de som jag vill ska vara tysta och orörliga. Jag är inget vidare på att hantera när folk dör, vill inte känna och försvinner in i ett overkligt töcken. Människor som sörjer gör mig rädd. Om jag blundar och räknar till hundra kanske allt är som vanligt när jag öppnar ögonen igen? Önskar jag kunde tro på himlen så jag kunde ha det som tröst, att veta att de sitter på ett moln och dinglar med benen. Eller veta att det är slut, finito, game over, inga fler bekymmer. Har så mycket lättare att ta till mig skräckscenarion. Med tanke på hur idiotiskt livet är konstruerat på vissa områden har jag svårt att lita på dödens arkitektur.
Nu när kaffet gjort sitt kanske jag ska testa sängen igen, för roligare än så här blir det inte just nu. Kanske blir bättre efter en omstart.
Svag gryning ute. Terroristfågeln som sjunger högt och enerverande entonigt är identifierad, det är en koltrast, nu är deras image av skönsjungande divor krossad. Det är fågelskådningens dag imorgon, men jag vill mest ha ett luftgevär. Sätta skräck i marodören, Terminator-style.
Är rädd för att dö inatt. Är rädd för döden överhuvudtaget, själva processen, att kanske vara medveten och helt utlämnad. Hatar allt som är oundvikligt. Ett sånt jävla system. Att ha ett begrepp om framtiden är säkert helt utmärkt överlevnadsmässigt men ack så tungt att leva med. Drömmer om att vara en manet, 95% vatten och ingen hjärna, bara åka runt och se snygg ut. Den ultimata blondinen. Om de hade haft hår istället för tentakler.
Zombiesarna vaknar, de som jag vill ska vara tysta och orörliga. Jag är inget vidare på att hantera när folk dör, vill inte känna och försvinner in i ett overkligt töcken. Människor som sörjer gör mig rädd. Om jag blundar och räknar till hundra kanske allt är som vanligt när jag öppnar ögonen igen? Önskar jag kunde tro på himlen så jag kunde ha det som tröst, att veta att de sitter på ett moln och dinglar med benen. Eller veta att det är slut, finito, game over, inga fler bekymmer. Har så mycket lättare att ta till mig skräckscenarion. Med tanke på hur idiotiskt livet är konstruerat på vissa områden har jag svårt att lita på dödens arkitektur.
Nu när kaffet gjort sitt kanske jag ska testa sängen igen, för roligare än så här blir det inte just nu. Kanske blir bättre efter en omstart.
fredag 9 maj 2008
Svar
Jag har visserligen aldrig behövt göra MMPI, bara hört om det från folk som har gjort det och sett delar av det på nätet, tillräckligt för att tycka att det här är kul:
The North Dakota Null-Hypothesis Brain Inventory
Det enda psykologiska test jag gjort är nog MADRS ibland som väl är ok, även om jag kan ifrågasätta att det blir 0 poäng på att sova och äta mer än normalt eftersom det kan vara depressionssymtom hos mig (och många andra). Jaja.
Har kompisar som faktiskt tagit Rorschach också. (Mitt resultat? "Your Sickness Quotient of 87% is definitely something to worry about" Heh. Ok, det där var den oseriösa versionen.) Jag har bara gjort en amatör-Rorschach när jag varit inlagd, många långa timmar har tillbringats med att stirra på deras överkast som är spräckliga i olika färger i ett oregelbundet mönster, man kunde hitta många djur där, särskilt drakar.
The North Dakota Null-Hypothesis Brain Inventory
Det enda psykologiska test jag gjort är nog MADRS ibland som väl är ok, även om jag kan ifrågasätta att det blir 0 poäng på att sova och äta mer än normalt eftersom det kan vara depressionssymtom hos mig (och många andra). Jaja.
Har kompisar som faktiskt tagit Rorschach också. (Mitt resultat? "Your Sickness Quotient of 87% is definitely something to worry about" Heh. Ok, det där var den oseriösa versionen.) Jag har bara gjort en amatör-Rorschach när jag varit inlagd, många långa timmar har tillbringats med att stirra på deras överkast som är spräckliga i olika färger i ett oregelbundet mönster, man kunde hitta många djur där, särskilt drakar.
torsdag 8 maj 2008
Anteckningar
Jag bjöd till och tillbringade hela eftermiddagen med E. Det känns lite oärligt, men jag kan ju inte heller säga hur länge som helst "tyvärr kan jag inte just nu". Vill gärna ha några vänner kvar. Grrr, svårt att ha med människor att göra. Känner mig inkompetent. Eller snarare att jag inte vill acceptera mina opassande känslor.
Åt iallafall en gigantisk glass i parken som jag inte gjort sen förra sommaren, så det kändes just somrigt.
Har nästan bestämt mig för att begära ut kopior på min journal. Inte för att jag har lust att bråka med någon, vill bara veta. Och kanske få någon sorts perspektiv på de här åren.
Gjorde en spellista på ipoden som fick heta Soundtrack. En livsbeskrivning? Blir iallafall emotionell när jag lyssnar.
Vows are spoken
To be broken
Feelings are intense
Words are trivial
Pleasures remain
So does the pain
Words are meaningless
And forgettable
Är riktigt lustigt i sammanhanget.
Åt iallafall en gigantisk glass i parken som jag inte gjort sen förra sommaren, så det kändes just somrigt.
Har nästan bestämt mig för att begära ut kopior på min journal. Inte för att jag har lust att bråka med någon, vill bara veta. Och kanske få någon sorts perspektiv på de här åren.
Gjorde en spellista på ipoden som fick heta Soundtrack. En livsbeskrivning? Blir iallafall emotionell när jag lyssnar.
Vows are spoken
To be broken
Feelings are intense
Words are trivial
Pleasures remain
So does the pain
Words are meaningless
And forgettable
Är riktigt lustigt i sammanhanget.
Avstånd
Lite märklig min känsla av att vilja dra sig undan. Blir mest milt irriterad när folk ringer, har mail som jag borde besvara men jag drar på det. Samtidigt vill jag ju ha vänner, har stort behov av ett socialt liv. Bara inte just nu. Eller behov förresten, det är nog det, jag känner inte att jag behöver så mycket från människor utom till viss del från Mannen. Tror inte det är känslomässig avtrubbning, jag kan bli glad, arg, ledsen... och känner mig ofta väldigt närvarande. Men är samtidigt lite oempatisk, gör inte plats för människor i mitt huvud.
Kanske har det lite att göra med att jag känner mig mittemellan, lever varken i skuggan eller ljuset. Känner mig inte självsäker nog att umgås för mycket med de vänner som fortfarande kämpar hårt, det drar upp gammalt. Men kan inte heller smälta in i den "normala" världen, den känns kall och hotfull.
Ibland kan det ju hjälpa att uppträda mer normalt än man känner sig, men jag kan inte uppamma orken till det. Är inte deprimerad, men en trötthet som inte är fysisk breder ut sig. Någon sorts efterdyning till alla hemska år. Det är först när jag får lite distans som jag kan se hur vedervärdigt det ibland har varit. Och bilan hängande över min hals, jag vet aldrig om den ska falla, kommer aldrig igen kunna leva i förnekande av alltings förgänglighet. Hårda bud.
Kanske har det lite att göra med att jag känner mig mittemellan, lever varken i skuggan eller ljuset. Känner mig inte självsäker nog att umgås för mycket med de vänner som fortfarande kämpar hårt, det drar upp gammalt. Men kan inte heller smälta in i den "normala" världen, den känns kall och hotfull.
Ibland kan det ju hjälpa att uppträda mer normalt än man känner sig, men jag kan inte uppamma orken till det. Är inte deprimerad, men en trötthet som inte är fysisk breder ut sig. Någon sorts efterdyning till alla hemska år. Det är först när jag får lite distans som jag kan se hur vedervärdigt det ibland har varit. Och bilan hängande över min hals, jag vet aldrig om den ska falla, kommer aldrig igen kunna leva i förnekande av alltings förgänglighet. Hårda bud.
onsdag 7 maj 2008
Dödskul
Gick ändå och lade mig igen igår morse, men ryckte upp mig innan jag somnat om, hoppade in i duschen och drog till köpcentrat. P.g.a. vägarbete kör bussarna en annan väg och hållplatserna har bytt håll med varandra. Det var lite spännande hur svårt det var att få äldre damer att acceptera att det som stod på skylten var sant och de skulle gå tvärs över gatan.
Det där med köpcentrat är ett speciellt kapitel. Särskilt när jag har lite svårt för att umgås med folk så kan jag älska att åka dit. Något med att omges av så många människor utan att behöva interagera med dem. Nästan som att gå i en skog. Jag gillar att titta på saker också, måste inte handla.
Somnade i slutet av House så jag vet inte hur det gick. Sov 10 timmar. Inte bra, fast förutom att jag är lite trött så mår jag rätt ok idag så det är väl inte så farligt.
Nyheterna om krossade likkistor och jag reagerar bara cyniskt, jaja men de är ändå döda. Har tänkt mig att bli kremerad, fast det är visst miljöfarligt, växthusgaser och kvicksilver och sånt. Undrar om frystorkning har blivit tillgängligt ännu, det verkar lite häftigt, science fiction-film liksom. Sträck ut handen i vacuum utanför rymdskeppet och se den smulas sönder. Läste en intressant och faktiskt underhållande bok, Stiff av Mary Roach. Kanske bara jag som är morbid. När jag var barn ville jag låna allt som fanns i kategorin spök- och skräckhistorier på biblioteket. Som ännu mindre älskade jag Mårran och hattifnattarna. Jag är ganska rädd av mig, det kanske är därför jag dras till det hemska. Fast hellre övernaturligt än seriemördare. Jag vet redan hur inälvor ser ut. Utomjordingar däremot...
En del av jättedisken är kvar, sedan har Mannen utlovat en shoppingtripp till, fast för mer handgripligt maskulina saker som presenningar och elsladdar. Biltema kicks ass.
Det där med köpcentrat är ett speciellt kapitel. Särskilt när jag har lite svårt för att umgås med folk så kan jag älska att åka dit. Något med att omges av så många människor utan att behöva interagera med dem. Nästan som att gå i en skog. Jag gillar att titta på saker också, måste inte handla.
Somnade i slutet av House så jag vet inte hur det gick. Sov 10 timmar. Inte bra, fast förutom att jag är lite trött så mår jag rätt ok idag så det är väl inte så farligt.
Nyheterna om krossade likkistor och jag reagerar bara cyniskt, jaja men de är ändå döda. Har tänkt mig att bli kremerad, fast det är visst miljöfarligt, växthusgaser och kvicksilver och sånt. Undrar om frystorkning har blivit tillgängligt ännu, det verkar lite häftigt, science fiction-film liksom. Sträck ut handen i vacuum utanför rymdskeppet och se den smulas sönder. Läste en intressant och faktiskt underhållande bok, Stiff av Mary Roach. Kanske bara jag som är morbid. När jag var barn ville jag låna allt som fanns i kategorin spök- och skräckhistorier på biblioteket. Som ännu mindre älskade jag Mårran och hattifnattarna. Jag är ganska rädd av mig, det kanske är därför jag dras till det hemska. Fast hellre övernaturligt än seriemördare. Jag vet redan hur inälvor ser ut. Utomjordingar däremot...
En del av jättedisken är kvar, sedan har Mannen utlovat en shoppingtripp till, fast för mer handgripligt maskulina saker som presenningar och elsladdar. Biltema kicks ass.
tisdag 6 maj 2008
Ovilja
Seeeg idag. Sov som en stock hela natten men skulle kunna gå och lägga mig igen, fast det vore bara dumt. Tobleronepulvercappucino = godis och delikatessknäcke sesam till frukost. Slökollade min mail men orkar inte samla ihop mig till att svara på något. Gissar att en eller annan kompis eventuellt hör av sig idag och vill träffas. Själv har jag inget större behov av människor just precis nu. Vill sätta upp skylten "LÄMNA MIG IFRED, OMBYGGNAD PÅGÅR. Tack för Ert överseende."
Fick åtminstone diskuterat min antiterapi-hållning med psykologen igår, så det känns lite lättare. Jag är inte så värst mycket mer motiverad men jag har iallafall varit tydligare. Får se hur det blir.
Överhuvudtaget är jag väldigt omotiverad till allt utom att sitta under korkeken och lukta på blommorna. (Ha, där fick jag återigen in ett omnämnade av blommor.)
Har ändå ångest denna morgon, som jag brukar ha när jag har sovit mycket. Mest inför framtiden och min spektakulära brist på framtidsplaner. Det kommer knappast att bara lösa sig, då borde det ha bara löst sig för länge sedan. Det enda som ligger inom något sorts räckhåll är väl ett städjobb, och det är verkligen svårt att kämpa för något som jag vet att jag innerligt skulle hata och knappast orka med särskilt länge. Jag är en parasit på samhällskroppen. Tenutex, Roundup, Zyklon B.
Ska återgå till att tänka små tankar. Soligt idag, en lång promenad vore rätt.
Fick åtminstone diskuterat min antiterapi-hållning med psykologen igår, så det känns lite lättare. Jag är inte så värst mycket mer motiverad men jag har iallafall varit tydligare. Får se hur det blir.
Överhuvudtaget är jag väldigt omotiverad till allt utom att sitta under korkeken och lukta på blommorna. (Ha, där fick jag återigen in ett omnämnade av blommor.)
Har ändå ångest denna morgon, som jag brukar ha när jag har sovit mycket. Mest inför framtiden och min spektakulära brist på framtidsplaner. Det kommer knappast att bara lösa sig, då borde det ha bara löst sig för länge sedan. Det enda som ligger inom något sorts räckhåll är väl ett städjobb, och det är verkligen svårt att kämpa för något som jag vet att jag innerligt skulle hata och knappast orka med särskilt länge. Jag är en parasit på samhällskroppen. Tenutex, Roundup, Zyklon B.
Ska återgå till att tänka små tankar. Soligt idag, en lång promenad vore rätt.
måndag 5 maj 2008
Romantica
Håller på med dagens lilla projekt, att pimpa dosetten, en oblygt stulen idé . Något som är en sådan integral del av ens liv bör ju få en egen röst, i det här fallet rosa, vitt och guld (tror jag, om den guldfärg jag hittade i skåpet fäster på det rosa och vita som står och torkar just nu). Har en teori om att vackra piller hjälper bättre. Tänk aprikosa små Seroquel... Rödvita Lyrica 75 mg kapslar... Vita och blå Zeldox... De jag har nu är rätt slätstrukna, blekgula runda Lamotrigin (original-Lamictal är åtminstone femhörningar, fast det å andra sidan verkar extremt opraktiskt på ett piller som redan är så svårt att svälja, blir liksom strävt omedelbart man stoppar det i munnen. Och smular sig om man ska dela det.) Risperdal är rostrosa, eller vad den färgen kan heta, och avlånga. Men de är åtminstone delvänliga med tydlig brytskåra. Egentligen skulle jag vilja ha Trombyl, de är små och hjärtformade! Ok, min teori bryter ihop helt eftersom nuvarande lätt trista pilleruppsättning hjälper bäst hittills. Nåja, med en rosa dosett bör dagens pillerstunder lyftas en smula.
Om jag för uttråkande monologer om piller hela tiden så beror det på att jag försöker bespara omgivningen irl, och alltså går loss här där jag kan vara ohämmat egocentrerad med tunnelseende.
Gårdagen var bra. Mannen initierade ett besök på Blomsterlandet för införskaffande av fler balkongblommor. Min hjärntvätt har givit resultat, muahaha. Inget exklusivt, lilavit spansk marguerit och mörklila minipetunia, men det blev fint. Vi grillade första gången för säsongen, lax, räkor, zucchini, svamp, och så sallad till med Romantica-tomater som är absolut godast (och kom inte och säg att de är klimatovänliga eller nåt sånt, då hamnar du på min svarta lista!) Sedan fick jag massage med Bodyshops body butter, och nu känner jag mig lite odräglig som hela tiden demonstrativt skyltar med vilket underbart förhållande jag lever i.
Dessutom gick jag på yoga på morgonen samt promenerade en timme *klapp på axeln*. Det var en lite lustig upplevelse att kunna slappna av så bra i kroppen samtidigt som tankarna flög runt som kajor i kvällssol.
Sådär, nu fick jag iväg ett sms till A som jag försummat länge. Jag är en rätt dålig vän just nu.
Om jag för uttråkande monologer om piller hela tiden så beror det på att jag försöker bespara omgivningen irl, och alltså går loss här där jag kan vara ohämmat egocentrerad med tunnelseende.
Gårdagen var bra. Mannen initierade ett besök på Blomsterlandet för införskaffande av fler balkongblommor. Min hjärntvätt har givit resultat, muahaha. Inget exklusivt, lilavit spansk marguerit och mörklila minipetunia, men det blev fint. Vi grillade första gången för säsongen, lax, räkor, zucchini, svamp, och så sallad till med Romantica-tomater som är absolut godast (och kom inte och säg att de är klimatovänliga eller nåt sånt, då hamnar du på min svarta lista!) Sedan fick jag massage med Bodyshops body butter, och nu känner jag mig lite odräglig som hela tiden demonstrativt skyltar med vilket underbart förhållande jag lever i.
Dessutom gick jag på yoga på morgonen samt promenerade en timme *klapp på axeln*. Det var en lite lustig upplevelse att kunna slappna av så bra i kroppen samtidigt som tankarna flög runt som kajor i kvällssol.
Sådär, nu fick jag iväg ett sms till A som jag försummat länge. Jag är en rätt dålig vän just nu.
söndag 4 maj 2008
Liljor
Fyra timmar sen klarvaken. Det är inte fåglarna och ljuset, för tidigt ännu. (Och skyll inte på kaffet, drack inte så mycket igår.) Dimma ute, det ser rätt fräckt ut.
Dröm. En väldigt enveten poliskommissarie, en sån där man ser på tv. Jag hade gjort något, hade telefontrakasserat Gruppen av ilska och frustration. Trodde jag hade varit smart och använt olika simkort på en annan mobil, men jag hade haft min vanliga mobil på mig, och trots att den varit avstängd kunde de pejla in den och se att alla samtal kommit från ett begränsat geografiskt område där jag befann mig (och innan någon nu blir paranoid så funkar det inte i verkligheten). Polisen var lågmäld och körde tusen kluriga frågor. Han sov i samma rum som jag. Jag kände hur jag mer och mer målade in mig i ett hörn. På slutet argumenterade jag med mig själv huruvida jag skulle duscha halv två på natten, och letade efter kläder i en alldeles för liten byrålåda. Många av kläderna var sånt som jag hade för 20 år sedan. Polisen bara tittade på.
Även om jag absolut inte tror att alla drömmar alltid har en symbolisk mening, så associerade jag snabbt till terapin. Vilket i sig säger något om hur jag känner.
De vita liljorna doftar starkt, tur att man inte är doftkänslig. Det är tydligen natten för associationer. Begravningskapellet, städmoppen, det grå stengolvet, Härlig är jorden, sopa aska och tänder i krematoriet. Dissektionssalen, lukten lukten lukten, skalpeller och stämjärn, seg hud, täcket över Elsa (hon fick heta så). Vill inte se de oundvikliga sambanden mellan levande och döda. (I min stavningssvaghet skrev jag "leva och döda" vilket kan tydas på andra sätt...)
Annars stannar de döda förvånansvärt(?) ofta i sina gravar. Det är mest L som kommer som en zombie ibland, men det kanske inte är så konstigt att jag besvärjer fram henne när identifikationsfaktorn är så pass hög. Vi kunde ha bytt plats.
Apropå utgrävningar så har jag haft mycket funderingar på att läsa min journal. Kunde om inte annat vara spännande att se vilka diagnoser jag har fått under åren (och som läkarna inte brytt sig om att meddela mig). Samtidigt vet jag att det förutom jobbiga subjektiva omdömen med all sannolikhet kommer att finnas en massa faktafel. Orkar jag med det? Orkar jag med att inte läsa det och inte få visshet. Jag vet inte.
Tänk när jag dör och någon stackars jäkel ska rensa i papperen. Kanske tur att man tänker tankar på nätet istället *låtsas att elektroniska tankar inte syns*
Dröm. En väldigt enveten poliskommissarie, en sån där man ser på tv. Jag hade gjort något, hade telefontrakasserat Gruppen av ilska och frustration. Trodde jag hade varit smart och använt olika simkort på en annan mobil, men jag hade haft min vanliga mobil på mig, och trots att den varit avstängd kunde de pejla in den och se att alla samtal kommit från ett begränsat geografiskt område där jag befann mig (och innan någon nu blir paranoid så funkar det inte i verkligheten). Polisen var lågmäld och körde tusen kluriga frågor. Han sov i samma rum som jag. Jag kände hur jag mer och mer målade in mig i ett hörn. På slutet argumenterade jag med mig själv huruvida jag skulle duscha halv två på natten, och letade efter kläder i en alldeles för liten byrålåda. Många av kläderna var sånt som jag hade för 20 år sedan. Polisen bara tittade på.
Även om jag absolut inte tror att alla drömmar alltid har en symbolisk mening, så associerade jag snabbt till terapin. Vilket i sig säger något om hur jag känner.
De vita liljorna doftar starkt, tur att man inte är doftkänslig. Det är tydligen natten för associationer. Begravningskapellet, städmoppen, det grå stengolvet, Härlig är jorden, sopa aska och tänder i krematoriet. Dissektionssalen, lukten lukten lukten, skalpeller och stämjärn, seg hud, täcket över Elsa (hon fick heta så). Vill inte se de oundvikliga sambanden mellan levande och döda. (I min stavningssvaghet skrev jag "leva och döda" vilket kan tydas på andra sätt...)
Annars stannar de döda förvånansvärt(?) ofta i sina gravar. Det är mest L som kommer som en zombie ibland, men det kanske inte är så konstigt att jag besvärjer fram henne när identifikationsfaktorn är så pass hög. Vi kunde ha bytt plats.
Apropå utgrävningar så har jag haft mycket funderingar på att läsa min journal. Kunde om inte annat vara spännande att se vilka diagnoser jag har fått under åren (och som läkarna inte brytt sig om att meddela mig). Samtidigt vet jag att det förutom jobbiga subjektiva omdömen med all sannolikhet kommer att finnas en massa faktafel. Orkar jag med det? Orkar jag med att inte läsa det och inte få visshet. Jag vet inte.
Tänk när jag dör och någon stackars jäkel ska rensa i papperen. Kanske tur att man tänker tankar på nätet istället *låtsas att elektroniska tankar inte syns*
lördag 3 maj 2008
Fördolt
Somnade om frampå morgonen och idag är jag jämförelsevis normal trots allt. Gick en ganska rejäl sväng ner på stan, måste måste måste börja promenera mer igen. Lite viktnoja smyger sig på när jag bara går upp och upp, inte med raketfart men tydligt nog. Samtidigt står jag oftast ut med min kropp trots skavankerna, känner mig faktiskt bättre än när jag var hyfsat smal, vad spelade det för roll att jag kom i small, jag såg ändå bara allt som var fel. Mannen klagar inte och vad andra tycker är ju rätt irrelevant. Sedan finns det medicinska aspekter förstås, så jättemycket mer borde jag helst inte gå upp, men de riskerna måste också vägas mot det stora riskprojekt som jag utan mediciner är.
Köpte Isadoras express foundation stick att ha till att dämpa färgen på värsta ärren. Den var aningen för mörk trots att det var ljusaste nyansen, men alla foundations och concealers jag testade var lite mörka, och concealers tar för övrigt slut så himla fort. Kanske finns det i det dyrare sortimentet men det orkar jag inte ge mig in på just nu. När jag pudrat på och fixerat med hårspray så funkade det rätt ok ändå, döljer förstås inte helt men det blir lite diskretare. Ibland när jag har ärmar som inte sluter tight vill jag att det ska vara mindre iögonfallande. Hade jag levt helt själv skulle jag nog skitit i kamouflaget, badat på stranden, osv. Nu känns det som att jag behöver upprätthålla lite fasad för min familjs skull. Invagga folk i säkerhet, hehe.
Dags för lite pillergenomgång, det var någon som Mannen behövde köpa mer av men jag minns inte vilken sort. Han måste ta 8 sorter varje dag stackaren. Hjärtat. Men de verkar ju hjälpa. Minns hur sjuksjuksjuk han var för ett år sedan, en iskall hand runt mitt hjärta, skulle han komma hem? Läser hur liten 5-års-överlevnaden är för hjärtsvikt och det blir ännu kallare. Det finns inte en chans att jag ska förlika mig med att universum inte tillåter honom att leva och leva, men vad jag tycker är förstås rätt ointressant, universum är uppenbarligen ingen demokrati.
Det är så oändligt osannolikt att bland alla miljarder människor hitta någon som jag kan älska oreserverat, och att han älskar mig tillbaka. Vad är oddsen? På ett sätt lever jag på lånad tid för jag har redan fått mer än vad någon kan begära, återigen faller bokföringsmoralen platt, hur kan man förtjäna kärlek och hur kan man förtjäna smärta? Min "vision" för sådär 10 år sedan lever plötsligt upp i mitt inre, hur komplext och otänkbart allt är, det enda jag vet är att jag inte vet.
Äsch, nu börjar jag låta lite uppvarvad ändå, borde ägna mig åt något mer jordnära, linsgryta kanske.
En förälskelse för dagen: det georgiska alfabetet, Mkhedruli Ser ut som ett älvspråk!
Köpte Isadoras express foundation stick att ha till att dämpa färgen på värsta ärren. Den var aningen för mörk trots att det var ljusaste nyansen, men alla foundations och concealers jag testade var lite mörka, och concealers tar för övrigt slut så himla fort. Kanske finns det i det dyrare sortimentet men det orkar jag inte ge mig in på just nu. När jag pudrat på och fixerat med hårspray så funkade det rätt ok ändå, döljer förstås inte helt men det blir lite diskretare. Ibland när jag har ärmar som inte sluter tight vill jag att det ska vara mindre iögonfallande. Hade jag levt helt själv skulle jag nog skitit i kamouflaget, badat på stranden, osv. Nu känns det som att jag behöver upprätthålla lite fasad för min familjs skull. Invagga folk i säkerhet, hehe.
Dags för lite pillergenomgång, det var någon som Mannen behövde köpa mer av men jag minns inte vilken sort. Han måste ta 8 sorter varje dag stackaren. Hjärtat. Men de verkar ju hjälpa. Minns hur sjuksjuksjuk han var för ett år sedan, en iskall hand runt mitt hjärta, skulle han komma hem? Läser hur liten 5-års-överlevnaden är för hjärtsvikt och det blir ännu kallare. Det finns inte en chans att jag ska förlika mig med att universum inte tillåter honom att leva och leva, men vad jag tycker är förstås rätt ointressant, universum är uppenbarligen ingen demokrati.
Det är så oändligt osannolikt att bland alla miljarder människor hitta någon som jag kan älska oreserverat, och att han älskar mig tillbaka. Vad är oddsen? På ett sätt lever jag på lånad tid för jag har redan fått mer än vad någon kan begära, återigen faller bokföringsmoralen platt, hur kan man förtjäna kärlek och hur kan man förtjäna smärta? Min "vision" för sådär 10 år sedan lever plötsligt upp i mitt inre, hur komplext och otänkbart allt är, det enda jag vet är att jag inte vet.
Äsch, nu börjar jag låta lite uppvarvad ändå, borde ägna mig åt något mer jordnära, linsgryta kanske.
En förälskelse för dagen: det georgiska alfabetet, Mkhedruli Ser ut som ett älvspråk!
Arkeologi
Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen, alla sova gott till tv-brusen, utom S som dricker kaffe. Jo, jag somnade vid 22 och vaknade vid midnatt. Efter en timme gav jag upp återsomningsförsöket och gick upp. Annars är det sällan nuförtiden som jag inte sover mina 8 timmar som en stock.
Jo, jag dricker kaffe också. Måste vara någon alien-gen i mig för den där klarheten kaffet ger gör mig lugn och harmonisk. Jag kan dricka kaffe en halvtimme innan jag går och lägger mig, utan problem. Fast jag dricker så gott som alltid med väldigt mycket mjölk så det kanske är den som söver mig. En Höganäsmugg med hälften mjölk, hälften vatten, in i micron i 1,40 min, i med ett mått pulverkaffe. Eller pulvercappucino som garanterat är svinonyttigt. Men gott.
Kvällen blev superromantisk igen. Vilken drömvärld jag lever i ibland! Vi hade franska hotdogs och rosa bubbel till middag - nu igen, jag köpslog lite med mig själv och fick nådigt tillstånd mot att jag inte dricker något på två veckor. (Det är inget problem direkt, bara att låta bli att köpa hem vin, spriten i barskåpet lockar inte.) Sällan jag äter korv men de var goda.
Javisst ja, parmiddagen - den blev inte av, J är sjuk. Så vi satt alltså hemma själva.
Jag klädde upp mig lite ändå, bara för att. Svart sammetsliv med lite strass, svart kjol och mitt nya långa pärlhalsband. Det kändes rätt kul tidigare på dagen när vi var på Blomsterlandet, förutom några rosa och ljusblå balkongväxter köpte vi en stor fin bukett, och det såg säkert ut som att vi skulle gå bort, undrar vad folk skulle säga om de visste att kläderna och blommorna bara var för min egen skull. Vita liljor, ljusgrön stor krysantemum, vit gerbera, vita och ljusgröna nejlikor, brudslöja *dreglar och känner hur dopaminet svallar*.
För det mesta brukar vi inte uppehålla oss vid det, men ikväll kom det ur oss båda hur glada vi är att den andre fortfarande finns kvar. Ingen självklarhet - det är det inte för någon människa, men lite extra när det varit små marginaler, hans hjärta och min hjärna.
Vi såg på "Så ska det låta", det är ingen vana men det var lite kul, jag var skitbra på att komma på låtar. Sen en halvtimme av Indiana Jones på femman, vilket lockade fram minnet av när jag såg den på bio, tidigt 80-tal. Jag kommer ihåg hur roligt det var med färgerna, rörelsen, ljuset mellan trädstammarna när han springer i skogen och sånt. Snacka om att jag måste ha haft en uppåtdag. Those were the days, utom förstås att det i både medelvärde och median var en rutten tid.
Tänk, snart kommer det att börja ljusna ute vid tre-tiden... Skönt att veta, även om jag i mitt nya liv inte ska sitta uppe på nätterna, iallafall inte varje natt. Får psalmverser i huvudet, morgon mellan fjällen, din klara sol går åter opp... Det måste väl verkligen vara en generationsmarkör, när jag var barn spelade skolfröknar tramporgel!
Jo, jag dricker kaffe också. Måste vara någon alien-gen i mig för den där klarheten kaffet ger gör mig lugn och harmonisk. Jag kan dricka kaffe en halvtimme innan jag går och lägger mig, utan problem. Fast jag dricker så gott som alltid med väldigt mycket mjölk så det kanske är den som söver mig. En Höganäsmugg med hälften mjölk, hälften vatten, in i micron i 1,40 min, i med ett mått pulverkaffe. Eller pulvercappucino som garanterat är svinonyttigt. Men gott.
Kvällen blev superromantisk igen. Vilken drömvärld jag lever i ibland! Vi hade franska hotdogs och rosa bubbel till middag - nu igen, jag köpslog lite med mig själv och fick nådigt tillstånd mot att jag inte dricker något på två veckor. (Det är inget problem direkt, bara att låta bli att köpa hem vin, spriten i barskåpet lockar inte.) Sällan jag äter korv men de var goda.
Javisst ja, parmiddagen - den blev inte av, J är sjuk. Så vi satt alltså hemma själva.
Jag klädde upp mig lite ändå, bara för att. Svart sammetsliv med lite strass, svart kjol och mitt nya långa pärlhalsband. Det kändes rätt kul tidigare på dagen när vi var på Blomsterlandet, förutom några rosa och ljusblå balkongväxter köpte vi en stor fin bukett, och det såg säkert ut som att vi skulle gå bort, undrar vad folk skulle säga om de visste att kläderna och blommorna bara var för min egen skull. Vita liljor, ljusgrön stor krysantemum, vit gerbera, vita och ljusgröna nejlikor, brudslöja *dreglar och känner hur dopaminet svallar*.
För det mesta brukar vi inte uppehålla oss vid det, men ikväll kom det ur oss båda hur glada vi är att den andre fortfarande finns kvar. Ingen självklarhet - det är det inte för någon människa, men lite extra när det varit små marginaler, hans hjärta och min hjärna.
Vi såg på "Så ska det låta", det är ingen vana men det var lite kul, jag var skitbra på att komma på låtar. Sen en halvtimme av Indiana Jones på femman, vilket lockade fram minnet av när jag såg den på bio, tidigt 80-tal. Jag kommer ihåg hur roligt det var med färgerna, rörelsen, ljuset mellan trädstammarna när han springer i skogen och sånt. Snacka om att jag måste ha haft en uppåtdag. Those were the days, utom förstås att det i både medelvärde och median var en rutten tid.
Tänk, snart kommer det att börja ljusna ute vid tre-tiden... Skönt att veta, även om jag i mitt nya liv inte ska sitta uppe på nätterna, iallafall inte varje natt. Får psalmverser i huvudet, morgon mellan fjällen, din klara sol går åter opp... Det måste väl verkligen vara en generationsmarkör, när jag var barn spelade skolfröknar tramporgel!
fredag 2 maj 2008
Cyklar
Dagen igår existerade knappt. Det mest spännande var en tur till Coop. Men sen lagade jag middag tills Mannen kom hem, paj med fetaost, lök, oliver, soltorkade tomater, och klädde om mig från jeans till svart klänning, och det blev en superromantisk kväll. En sån där när man tittar varandra i ögonen och säger 17 gånger hur mycket man älskar varandra. Det finns vissa fördelar med att hemmafrua. Jag spelade smöriga kärlekslåtar för honom ("There are nine million bicycles in Beijing...") så han grät - jag älskar det hos honom, han vågar vara sentimental. Och han verkar uppriktigt lycklig för att vi gifte oss, det känns häftigt för jag trodde kanske att det mest skulle vara jag som brydde mig, så där tjejjigt, men nej.
Ikväll blir det parmiddag. Jag ska försöka att inte ta ut för mycket elände i förskott, fast samtidigt måste jag vara realist och vara medveten om att det blir lite tufft. Känner ju inte D särskilt väl och konversationen blir på fransk-svensk-engelska.
Vill gå och lägga mig igen, ladda för ikväll, men det blir inte bra om jag sover för mycket så kanske bäst att låta bli. För mycket sömn = depression, för lite sömn = hypomani, men vad som är orsak och verkan vet jag inte... ligger för säkerhets skull runt 8 h nu. Normalsömn = normal. Saknar att vara så där riktigt uppåt. Fast bara utan de jobbiga bitarna då förstås. Jävla universum att man inte kan få det ena utan det andra.
Ikväll blir det parmiddag. Jag ska försöka att inte ta ut för mycket elände i förskott, fast samtidigt måste jag vara realist och vara medveten om att det blir lite tufft. Känner ju inte D särskilt väl och konversationen blir på fransk-svensk-engelska.
Vill gå och lägga mig igen, ladda för ikväll, men det blir inte bra om jag sover för mycket så kanske bäst att låta bli. För mycket sömn = depression, för lite sömn = hypomani, men vad som är orsak och verkan vet jag inte... ligger för säkerhets skull runt 8 h nu. Normalsömn = normal. Saknar att vara så där riktigt uppåt. Fast bara utan de jobbiga bitarna då förstås. Jävla universum att man inte kan få det ena utan det andra.
torsdag 1 maj 2008
Meningsfullt
Ny månad, nytt liv. Eller nåt. Även om det är regngrått idag så börjar ekarna längs cykelvägen bli gröna.
Skulle behöva en mental cykelväg, en riktning att följa. Just nu vet jag bara att jag inte vill åka bakåt, men egentligen behöver jag i så fall en framåtriktning att jämföra med. Blir så trött. Eller det kanske bara är för att jag söp till igen igår, mousserande vin, Jean-Louis vilket var sådär men det var rätt utplockat i systemets hyllor. Drack vin och pratade i telefon i några timmar.
Mitt berlockarmband kom igår och jag gillar det verkligen. Om ett par dagar är det tre månader sedan jag skar mig. Och det måste vara 1 1/2 - 2 år sedan jag överdoserade sist, då när de lade mig på hjärtintensiven, har lyckats hålla mig ifrån det sedan dess. Märker att jag ändå har någon sorts behov av att älta det. Är svårt det där, för det är inte riktigt läge att ta upp det med folk som inte själva varit i den situationen, samtidigt som det kan vara för känsligt att prata om med dem som har varit där. Tog upp det lite när jag senast träffade psykologen, men det blev inte så bra... han började prata om att det fanns en mening i det som hänt, och sånt irriterar mig bara. Visst kan folk vara bra på att hitta en mening i jobbiga erfarenheter och det är kul för dem, men det är en efterhandskonstruktion för att göra livet mer uthärdligt. Att vara på självmordets brant... nej jag tycker det är piss, punkt slut. Ska man tacka alla galna diktatorer som mördar miljontals människor för att de släppt loss en massa moraliskt stärkande elände på jorden? Hurra för cancer som hjälper oss uppskatta livet? Underbart att barn blir misshandlade så de kan bli bättre människor?
Äh, jag låter mycket grinigare än jag egentligen är.
Och wheee, jag fick nya id-kortet igår. Det har en gullig rosa-aprikos bakgrund och fotot ser någorlunda ok ut, bättre än det gamla iallafall. Så nu är jag en ny människa! Jag måste bara träna mig mer på nya signaturen. Och på att svara i telefon (även om folk allt som oftast egentligen skulle till apoteket *rycker på axlarna*)
Har inte så mycket att göra idag. Ska tvätta och städa lite, handla mat. Hemmafrua.
Har redan druckit två koppar men jag viiiiilll ha mera kaffe. Så då får jag väl det då.
Skulle behöva en mental cykelväg, en riktning att följa. Just nu vet jag bara att jag inte vill åka bakåt, men egentligen behöver jag i så fall en framåtriktning att jämföra med. Blir så trött. Eller det kanske bara är för att jag söp till igen igår, mousserande vin, Jean-Louis vilket var sådär men det var rätt utplockat i systemets hyllor. Drack vin och pratade i telefon i några timmar.
Mitt berlockarmband kom igår och jag gillar det verkligen. Om ett par dagar är det tre månader sedan jag skar mig. Och det måste vara 1 1/2 - 2 år sedan jag överdoserade sist, då när de lade mig på hjärtintensiven, har lyckats hålla mig ifrån det sedan dess. Märker att jag ändå har någon sorts behov av att älta det. Är svårt det där, för det är inte riktigt läge att ta upp det med folk som inte själva varit i den situationen, samtidigt som det kan vara för känsligt att prata om med dem som har varit där. Tog upp det lite när jag senast träffade psykologen, men det blev inte så bra... han började prata om att det fanns en mening i det som hänt, och sånt irriterar mig bara. Visst kan folk vara bra på att hitta en mening i jobbiga erfarenheter och det är kul för dem, men det är en efterhandskonstruktion för att göra livet mer uthärdligt. Att vara på självmordets brant... nej jag tycker det är piss, punkt slut. Ska man tacka alla galna diktatorer som mördar miljontals människor för att de släppt loss en massa moraliskt stärkande elände på jorden? Hurra för cancer som hjälper oss uppskatta livet? Underbart att barn blir misshandlade så de kan bli bättre människor?
Äh, jag låter mycket grinigare än jag egentligen är.
Och wheee, jag fick nya id-kortet igår. Det har en gullig rosa-aprikos bakgrund och fotot ser någorlunda ok ut, bättre än det gamla iallafall. Så nu är jag en ny människa! Jag måste bara träna mig mer på nya signaturen. Och på att svara i telefon (även om folk allt som oftast egentligen skulle till apoteket *rycker på axlarna*)
Har inte så mycket att göra idag. Ska tvätta och städa lite, handla mat. Hemmafrua.
Har redan druckit två koppar men jag viiiiilll ha mera kaffe. Så då får jag väl det då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)