måndag 20 oktober 2014

Sluta

Är vanvettigt trött egentligen. Har svårt att förmå mig själv att gå och lägga mig. Lyssnar på Mannen som småsnarkar.

När vi lagade mat skrattade jag, och det är inte fejk, inte egentligen, men ångesten vrider sig i min kropp hela tiden. Nu i halvmörkret känner jag mig mer ledsen. Stora delar av dagen har jag hållit tankar och känslor undan genom att babbla via fingrarna, kommentera avslutade förhållanden, små barn som fyller år och sjuka hundar, men nu i utmattningen finns bara mina egna skuggor kvar.

Sluta var en idiot, S, gå och lägg dig!

söndag 19 oktober 2014

Marschfart

Sovit 12 timmar och skulle klara 12 till. Så jävla obra.

Kämpar med att inte måla fan på väggen.

Min ilska gör det lite svårt, svär åt universum som hade invaggat mig i falsk trygghet. Försöker låta bli att tänka på medicinförändringar och elände, försöker tänka att det bara är ett litet tjälhål som jag kan gasa förbi.

lördag 18 oktober 2014

Lövhögar

Jag vet inte. Trots att jag nu på senaste tiden skrivit om obehagliga minnen så går jag inte runt och tänker så mycket på det annars faktiskt. Ser en del på tv, diskuterar helt andra saker på nätet, igår blev det storhandling på Willys, men då gick proppen, ångesten kröp över den där säkerhetsvallen som ska hålla översvämningarna borta. Kemisk lobotomi en stund, och när den gick över framåt natten fick stackars Mannen ligga och hålla om mig hur länge som helst.

Bristen på nattsömn gick över i lång morgonsömn med idiotdrömmar. Tog mig ut ändå, promenad ner till stan, finns inget jag vill köpa men jag rörde mig bland människor, tog en fika också. Har grejat lite med mobilen nu, googlat underligheter, Mannen har redan ätit, fanns rester från igår så jag behöver inte laga något, ska väl se på Så mycket bättre och Downtown Abbey...

Känner mig tung. Tung. Jag vill inte!

torsdag 16 oktober 2014

Sällskapsdjur

Kalenderblick. Javisstja, det är oktobermitt och klassisk depressionssäsong. Tror ändå inte det är så farligt, jag är nog mer kvardröjande trött efter sällskapsliv både i fredags och i måndags. Jag säger när folk frågar att jag numera begränsar mig och säger ifrån när jag inte orkar, men det är inte helt med sanningen överensstämmande. Situationen präglas snarare fortfarande av en avsevärd dos önsketänkande. Till slut är jag totalt utmattad och allmänt uppjagad, har svårt att hålla käften och svårt att lägga mig på kvällen. Tog både ett par stesolid och en sömntablett under helgen, vilket jag ändå på ett bakvänt sätt får gratulera mig själv till, det sitter ju långt inne.

Samtalet med Syster M2 igår var ändå guld. Vi betade av ytterligare en suicidsituation och lite annat skräp. Jag hade printat ut ett par spår av det förflutna, ett par gamla blogginlägg, och hon tog emot det på ett bra sätt. En tripp till vampyrcentralen ingick i förmiddagens aktiviteter, mycket trött efter det men det dök upp lite folk som ville prata om saker, det uppkopplade samhället, ja...

Sovit längre än vanligt, fastnade sedan igen idag i gamla blogginlägg och upplevelsen av att mycket varit betydligt jobbigare än jag än minns det som, jag vet ju dessutom att en del av det värsta inte ens finns nedskrivet, och det finns säkert tusen psykologiska teorier om varför jag inte borde ägna mig åt djupdykning i gamla soptippar, men jag blir inte av med min hunger, jag vill ha min själ, hela min själ, även de skärvor som är trasiga och odugliga. Kanske särskilt dem. Att visa upp sina ljusa fluffiga kanin-sidor som alla vill klappa är en sak, till synes enkelt men man äger dem aldrig, inte på riktigt, omvärldens giriga händer tar utan att fråga. Jag kan vara en ganska begåvad kanin emellanåt, och bekräftelsen kan tillfälligt bedöva, men det enda man någonsin vet på riktigt är ens eget är det som ingen annan vill ha.

Men jag har tänkt alldeles mer än nog för idag så nu ska jag bara skölja hjärnan med musik och äta pizza.

söndag 12 oktober 2014

Jämförelsematerial

Fredagskvällen blev på ett sätt rätt kul, tur att vi bara var tre tjejer, jag är rätt pratsam av mig men de andra två - oj! Det var så öronen fläktade i draget. Men jag är så otroligt tacksam över att jag har så lite drama på relationsfronten, att jag verkligen ser fram emot att stiga över vår tröskel varje dag och känna mig hundra procent bekväm. På ett sätt är det nyttigt att höra hur andra har det.

Igår gjorde jag inte så mycket, förutom en halvtimmes promenad upp till Maxi, mötte Mannen där när han kom från jobbet, handlade lite och kände mig alldeles mör. Ändå var jag uppstressad, kände att jag behövde ringa ungarna, svara folk på fb, allt sånt. Jag har fortfarande ont i hela kroppen efter fredagskvällen, det är bara psykiskt, det enda som gäller är att vila skallen och tankarna som snurrar som flockar av råkor i kvällningen.

fredag 10 oktober 2014

Pusselbitar

Sitter på en buss i någon timme, ska träffa lite folk jag inte känner så väl men jag är inte särskilt blyg av mig så det blir nog bra. Ska bara försöka åka hem innan jag blir alltför övertrött.

Mannen lockade med mig på ett föredrag igår om att förhindra självmord. Läkaren Lars Häggström, mycket erfarenhet av bl. a.  depressioner och bipolär sjukdom. Väldigt givande och passade perfekt in i hur mina tankar går i huvudet just nu, alltså jag är inte alls suicidal, men känner ett behov av att förstå mig på hur jag har fungerat i dylika situationer för att vara bättre rustad inför framtiden. Jag kan ju aldrig med hundraprocentig säkerhet veta att jag inte hamnar där igen. Dessutom har jag vänner som mår dåligt ibland. Det är inget lätt ämne, men en del av världen.

Nu ska jag bara lyssna på musik en stund...

onsdag 8 oktober 2014

Medmänniska

Jag gillar verkligen min nya samtalskontakt, Syster M2, hon är bäst hittills. Förutom att vara trevlig och lättpratad verkar hon förstå saker på det där sättet som gör att det faktiskt är en vits med att lägga fram sina innersta tankar, det blir inte bara upprepning utan det hjälper till att sortera bland oredan.

Idag handlade det främst om självmordsförsök, och det låter ju muntert, men jag mådde bra när jag gick därifrån, kände mig bekräftad och inte alls skuldbelagd, att vara en människa och inte ett monster. Bläddrar lite bakåt i mina bloggar nu och friskar upp minnet av hur jag tänkte och kände då, och allt är mer begripligt.


tisdag 7 oktober 2014

Dagar...

Har försummat bloggen senaste veckan. Det blev för trångt i hjärnkontoret.

På onsdagen träffade jag Syster M2. Det var givande men ack så intensivt.

Torsdagen började med en tripp till frisören, passade egentligen inte så bra in men det fanns ingen annan tid förrän slutet på månaden, och så länge ville jag verkligen inte vänta, hade redan skjutit upp besöket ett par veckor. Nackdelen med att ha kort, färgat hår, det måste hållas efter...

När jag kommit hem hann jag bara äta, sen skulle jag på mindfulness-kursen. Det kändes verkligen inte alls bra där. På slutet började vissa mentala fenomen/tvångstankar uppenbara sig som jag inte besvärats av på några år, och jag kunde inte direkt säga något heller för jag ville inte skrämma upp övriga gruppen. Det var helt enkelt helt fel sammanhang att experimentera med detta, så jag bestämde mig för att lägga ner kursen.

Hade ganska rejäl ångest efteråt och kände mig helt suddig i huvudet. Tack och lov kunde Mannen komma och hämta mig, det var en stor trygghet. Vi åkte ner på stan, hämtade ut biobiljetter och tog en fika innan bion började. En sorts minifirande av Mannens födelsedag. Filmen var vald mer eller mindre på måfå, det blev den som startade inte alltför sent, men den visade sig vara riktigt sevärd: Tusen bitar, en dokumentär om Björn Afzelius. Gillar man människoöden så...

Hämtade sushi, satt hemma i soffan och diskuterade filmen. Vid det här laget hade jag skakat av mig det värsta obehaget från psyk-kursen, men tröttheten var enorm. Det hade varit en lång dag.

Fredagen gick till stor del åt att hjälpa Mannen packa och planera. Han hade blivit bjuden på hemlig weekendresa av sina barn. :) Och alla lyckades faktiskt hålla destinationen hemlig tills han satt ombord på planet!

När han väl på eftermiddagen givit sig iväg i riktning mot flygplatsen kände jag det som om det var jag som skulle gå i tusen bitar. Det brände i skallen av utmattning, det var med möda jag alls tog mig hem.

Helgen skärmade jag av mig från omvärlden, förutom ett par korta promenader.

Hjärnan gnäller fortfarande lite, men imorgon börjar det om, tid hos Syster M2. Jaja.

tisdag 30 september 2014

Åsiktsregistrering

Har inte gjort så många knop idag, utom en tvätt och lagat kycklinggryta.

Log lite i mjugg åt att Peter Jöback sjöng vackert på riksdagens högtidliga öppnande, nya vice talmannen har ju yttrat ett och annat homofobt uttalande tydligen.

Annars har jag inte mycket ork till politiska tankar. Eller jo, på ett bakvänt sätt. Jag har aldrig hållit på med partipolitik, men på ett annat sätt har varit involverad i något som jag inte kan beskriva som annat än fascistiskt i människosynen. Visst hade jag inte onda avsikter, och visst är det rätt längesedan nu, men det är en knäckande upplevelse att inse hur blind man kan vara, hur grupptrycket bokstavligen får verkligheten att möbleras om. Kan man ens någonsin veta att ens heligaste värderingar klarar ett stresstest? Försöker att inte grubbla men tankarna dyker upp då och då.


söndag 28 september 2014

Myror

Sov över tio timmar, men jag gick en långpromenad igår eftermiddag tillsammans med en hundförsedd vän, så det kanske var friskluften :P

Efter bara dessa enstaka mindfulnessövningar är jag lite extra medveten om kroppssensationer just nu (typ fötterna mot golvet) samtidigt som det snurrar extra i skallen. Hmmm. Lyssnar på sentimental country som tröst, hur nu olycklig kärlek kan vara tröstande. Babblar lite extra tvångsmässigt på "sociala media". Har försökt under dessa dagar att göra veckans andra uppgift på kursen, att observera när jag och andra dömer/värderar (positivt eller negativt) och det är rätt överväldigande och ställer etiska frågor. Om jag klassificerar kaffet jag dricker som gott eller äckligt känns inte så dramatiskt eller avgörande, annat än när det gäller vad som hamnar på inköpslistan, men när jag läser i en amerikansk tidning om en man som rövat bort små barn och mördat dem, fyller det då en funktion om jag förhåller mig neutral, eller behöver jag snarare fördöma för att bibehålla min moraliska kompass? Som sagt, mycket man kan fundera på.