torsdagen den 24:e april 2014

FM

Vaken efter midnatt, skulle ju deklarera också tyckte jag. Godmorgon 04.00. Nu är rastlösheten inte den elaka sorten längre, utan champagnebubblorna. Tvättar. Ska ut och röra på mig sen.

Lite läsning om aktuella rön kring hur psykisk sjukdom kanske ibland beror på mer och helt annat än vi tidigare trott:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/psykisk-sjukdom-under-lupp_8824574.svd

onsdagen den 23:e april 2014

Penninggalenskap

Tips att titta på:

http://urplay.se/Produkter/182455-UR-Samtiden-Vuxna-och-psykisk-halsa-2014-Psykiska-problem-och-dalig-ekonomi

En föreläsning av Alain Topor, psykolog, forskare och författare, han har skrivit en del om återhämtning vid svåra psykiska tillstånd. I denna föreläsning diskuterar han ekonomins påverkan på den psykiska hälsan. Hur har psykiskt sjuka det ekonomiskt, jämfört med genomsnittsbefolkningen? Hur har det utvecklats de senaste tjugo åren? Kan ett relativt måttligt ekonomiskt tillskott förbättra den psykiska hälsan hos svårt sjuka? Och arbetslinjen - är det så enkelt att arbete gör en frisk? Eller är det kvalitén på sysselsättningen som ger resultat?

Skönt med ett humanistiskt perspektiv i ett trångsynt samhälle.

Uppåtpil

Angående rastlösheten i kroppen så ville Dr C i första hand eliminera seroquelen, så den är sänkt ytterligare nu, inte mycket kvar. Sedan är det något märkligt med ergenylen, för fast jag gick upp i dos har blodvärdet (rättelse: valproatvärdet) gått ner från ca 350 till 300. Riktigt jäkla skumt det här med kroppskemi.

Känner mig helt odeprimerad iallafall, och det är ju alltid välkommet.

Jaa... känner mig nog precis så där på början till speedad. Sov i natt men inte lika mycket. Skriver långa utläggningar här och var om lite vad som helst. Svårt att sätta fingret på, men upplevelsen av att ha åsikter. Och - något jag skäms lite för att erkänna - en mild irritation på människor jag tycker borde skärpa sig av en eller annan anledning, kanske samma anledning som jag själv vid andra tillfällen borde skärpa mig på grund av. Fast mest en glädjekänsla som inte behöver något skäl.

Det borde inte bli så mycket mer med det, så kemiskt dämpad som jag ska föreställas vara.

Magnoliorna är snart utblommade, häggen håller på att slå ut. Små små flugor/myggor dansar framför ansiktet när man går nere vid ån. Mannen höll på att bli påkörd av en unge på sparkcykel, herrejäklar vad snabbt de går, inga skydd har kidsen heller, mammahjärtat fasar. Men jag vet, få på en elvaåring hjälm... Vi stannade till på Coop för creme fraiche till middagen (lax m fetaost i ugnen, ljummen potatissallad med örtdressing). Plus ett par lottokuponger, vi har nämligen tänkt bli rika nu, riktigt svinrika, bara så ni vet. Apoteket sedan, Mannen besväras av pollenstormen. Det är t.o.m. så att jag småsnörvlar så fort vi är ute och går, jag som aldrig haft pollenallergi.

Nu borde jag börja tänka på vilka kläder jag ska släpa med till Stockholm, så jag hinner tvätta. Fast undrar om jag inte ska sätta igång med middagen först, blev sugen när jag skrev om den ;)

tisdagen den 22:e april 2014

Reklampaus

Jag blev ombedd att skriva om en nyutkommen bok. Tyvärr medföljde ingen muta, inte ens ett dussin muffins. Hade jag tyckt att boken är skit hade jag inte skrivit något alls. Men den har sina poänger.

Panikångest & Depression av Christian Dahlström

Det är varken en självhjälpsbok eller en vetenskaplig översikt, däremot en sorts första orientering om man själv eller någon närstående drabbas. Författaren har själv varit sjuk men återhämtat sig. En sorts komprimering av 1177.se och vad man lär sig på idogt läsande av diverse nätforum plus något litet hopp ner i Medline.

Boken består av många korta (ofta 1-4 sidor) kapitel, mestadels lättlästa. Den inleds med diskussion om begreppet psykisk ohälsa och tabun. En del krut läggs på att peppa folk. Senare i boken finns även en radda exempel på kändisar som uttalat sig om sin ångest och sin depression. Personligen känner jag mig inte så värst berörd av vad Blondinbella och Brad Pitt har att säga, men jag gissar att det ändå kan vara till tröst för en del.

Hur man söker hjälp följer. Ganska okej liten sammanställning, framför allt för brasklappen att det inte är säkert att man får bra hjälp på en gång utan det gäller att inte ge upp. T.o.m. ett par sidor om hur man klagar på vården.

Diagnoserna i titeln beskrivs, liksom kortfattat andra ångest- och depressionstillstånd. Svar på frågor som "är det farligt?" och "när ska man söka hjälp?" Det tas upp läkemedel, men en viss tyngdpunkt ligger på att beskriva terapeutiska behandlingar.

Tips till anhöriga. Tips om självhjälp (allihopa nu: 1-2-3 motion, sömn, mat, ej alkohol/droger - om nu någon missat det ;) ) Tips på patientföreningar och nätforum. Lite spekulationer om framtidens utveckling. En hyfsad litteraturöversikt.

Jag lärde mig knappast något nytt, men jag tillhör inte direkt målgruppen efter 15 år som psykfall. Är man nyinsjuknad ser jag en klar vits med att ha lättillgänglig information behändigt samlad på ett ställe, särskilt om man tycker det är jobbigt att sortera bland den stora mängden påståenden på nätet. Man kan absolut inte förlita sig på att få veta allt man behöver av vården. Kanske än mer ser jag boken som en första allmänbildning för anhöriga, och för dem som har någon drabbad person i sin närhet (d.v.s. de flesta) Bra så.

Den som vill kan se Christian tala om sin bok på Kunskapskanalen
tisdag 22 april 19.00
onsdag 23 april 00.15
onsdag 23 april 09.00

eller urplay http://urplay.se/Produkter/181980-En-bok-en-forfattare-Panikangest-och-depression

Christians blogg: http://vadardepression.se/



måndagen den 21:e april 2014

Annan-dag

Vacker väder! Så har vi det avklarat... ;)

Lugn helg. Det där med att träffa familjen blir nästa helg istället, flera har sina bopålar i Stockholmstrakten så vi åker upp en sväng. Både jag och Mannen kommer ursprungligen från den bygden.

Jag har dissekerat situationen en aning. Är inte deprimerad, och de mycket snabba humörsvängningarna försvann för någon vecka sedan. Har dock en riktigt grym krypande oroskänsla i kroppen. Under helgen har jag kopplat ifrån det mesta som eventuellt gör mig upprörd. Promenerat i solen, ätit god mat och choklad, tittat på alla Sagan om ringen-filmerna och kramat Mannen. Oron i kroppen ger inte med sig. Om jag är djupt fokuserad på något så känns den inte så mycket, men det är man bara några minuter i taget, så fort tankarna vandrar det minsta så slår den till igen. Att anstränga kroppen ger lindring, så jag ska gå på jympapasset ikväll, men återigen, jag vet att den sannolikt kommer tillbaka så fort jag snört av mig skorna.

Och jag känner ju så väl igen det. Läkemedelsrelaterat tillstånd, s.k. akatisi. En del får det av psykosmediciner, jag har främst fått det av antidepressiva SSRI. Det är en mycket fysisk känsla, inte samma sak som att oroa sig över något utan mer i stil med smärta. Såg det beskrivet någonstans som "klåda i skelettet". Finns där från morgon till kväll. Jag har på något sätt lärt mig nu att inte sitta och gunga hela tiden eller gå fram och tillbaka eller bita på knogarna. Jag sitter med oron, gör mig genomskinlig. Framåt eftermiddagen är det extremt frustrerande, för den ger aldrig upp.

För mig med min historia är det enerverande för impulserna att självskada kommer minst en gång i kvarten. Femton vakna timmar per dag gör 60 gånger om dagen. 420 gånger i veckan. Varje gång ska jag förhålla mig till den, om så bara förflytta min uppmärksamhet eller vänta ut den. Fysisk smärta kan dämpa oroskänslan mycket bra för stunden, det var så jag en gång halkade in på självskadebanan (när jag fick min första psykmedicin). Jag känner mig som om jag hade riktigt ont i huvudet och höll en stark värktablett i handen, men inte fick ta den.

Men men. Jag har överlevt det förr. Imorgon ska jag ta blodprov, träffa Syster M och se om Dr C kan ringa mig någon av de närmsta dagarna. Jag är inte hundraprocentigt säker på vad oron beror på, det finns ett par tre tänkbara scenarion, så jag får hoppas att han har någon idé.

Har en kjol jag tänkt stryka i tre dagar, kanske borde göra det nu.

fredagen den 18:e april 2014

Lååååångfredag

Det är något i min skalle som jag inte riktigt känner mig bekväm att skriva mer om här. Det finns ett ställe på nätet jag kan uppsöka, men det blir inte heller riktigt rätt, många associationer och minnen. Har ingen jag kan ringa. Är lite feg för att involvera Mannen eftersom jag inte vill stressa honom, särskilt som det antagligen bara är helt ovidkommande.

Så jag vänder på det. Försöker skriva små, om inte alltid särskilt kloka men åtminstone snälla kommentarer här och var. Kommentarer jag kanske borde skriva till mig själv.

onsdagen den 16:e april 2014

Hörsägen

Förtydligande: jag skrev inte föregående inlägg om vänskap som en pik åt någon här. Dessa funderingar uppstod efter att ha hört andra säga saker till andra om andra, inget jag är direkt inblandad i.

Även fast jag vaknade vid åtta har jag inte hunnit in i duschen ännu, fy på sig! Ska skärpa mig nu. Har tänkt vandra ner till sjukhuset och lämna en begäran om att få ut senaste årets journalanteckningar, inte för att jag har något särskilt klagomål utan för att jag har lärt mig den hårda vägen att göra det regelbundet. Det blir en timmes promenad och solen skiner, även om värmeböljan ännu inte inträffat.

Ovän

Har inte bloggat på några dagar. Stiltje råder. Har inget direkt minne av helgen. I måndags åkte jag och klippte mig, vilket alltid är roligt. Såg dessutom en stor slemsvamp (trollsmör) på en gammal stubbe, de är fascinerande varelser (för den nyfikne: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/svampar-ar-smartare-an-du-tror/  )

När jag skulle hem i regnet visade det sig att bussen inte gick på en timme, så jag hoppade på en annan buss som kom och hamnade på stora köptemplet. Gick runt lite men kände mig rätt ointresserad så jag åt lunch i lugn och ro och åkte hem sen.

Är lite halvt illamående av och till, skyller på medicinerna, det blir bättre om jag äter något. Kommer ut och promenerar de flesta dagar. Känner mig inte så social.

Undrar lite över vänskap, efter några nyligen lästa konversationer om ämnet. En "riktig vän" står ut med vad som helst, tydligen. En riktig vän kan man skälla ut eller ignorera eller trötta ut, och vederbörande säger inte ett knyst. En riktig vän finns alltid kvar även om man flyttat till andra sidan landet för åratal sedan och har helt andra intressen. En riktig vän är något i stil med... en betongstolpe?

Så det är nog lika bra att deklarera: jag är ingen riktig vän. Jag ställer inte upp i alla lägen. Jag är inte oempatisk, men jag bär inte alla andras bördor. Jag fattar att man behöver gnälla av sig ibland och gör det själv också minsann, men blir det för enkelriktat distanserar jag mig. Jag växer ifrån folk. Jag förväntar mig inte heller att alla andra ska vara riktiga vänner. Får jag ett totalt bryt mitt i natten så ringer jag inte någon vän, jag ringer psykakuten.

En betongstolpe har jag ju - Mannen - men jag försöker att ge även honom space och inte ta honom för given.

Nu har jag lite anti-lchf-mat på gång, risgrynsgröt.

fredagen den 11:e april 2014

Sprattelgumma

Kom faktiskt iväg och jympade imorse. Är milt imponerad av mig själv faktiskt, har gått på fem pass och känner mig lite mjukare i kroppen. Kanske kommer jag verkligen igång med att träna. Det var ett seniorpass, fast de har bytt namn på det till jympa soft och alla är välkomna. Så himla soft var det inte, otränade jag svettades rejält, oj så pigga pensionärer det finns. En nyfiken dam kom fram och hälsade för hon hade inte sett mig där förut, det var ändå rätt mycket folk men hon hade tydligen koll ;)

Resten av dagen fri. Kanske får jag med mig Mannen på någon liten utflykt, vi får se.

Dr C ringde sent igår eftermiddag. Jag hade väntat mig att höra något från honom nästa vecka kanske. Sköldkörtelvärdet (TSH) är fortfarande högt så det ska kollas igen nästa vecka. Ergenylvärdet ligger precis på gränsen till för lågt, så jag får höja ett snäpp och se om det här svajiga måendet lugnar sig lite. Det känns väldigt lyxigt att ha en läkare som ringer varje vecka och checkar hur det går och justerar doserna. Jag känner faktiskt någon sorts förtröstan, medicinerna är inte allt, men de spelar ändå rätt stor roll för mig, och blir de rätt inställda förenklas mitt liv en hel del.

Såg inte mindre än fyra rödhakar på vägen hem från F&S, jag tycker de är söta. Alla träd blommar sanslöst mycket nu, fruktträd, magnolior.

torsdagen den 10:e april 2014

Avlyssning

Några timmar, ett par tvättar, lite Stargate och ett wienerbröd senare mår jag helt okej faktiskt.

Ja, lite upprörd av något jag läser, men det är rimlig upprördhet, och den rubbar inte min känsla av fötterna på jorden.
Skrev tidigare om bältesläggning inom psykiatrin. Här dök det upp ett par relaterade artiklar, ett svenskt studiebesök på Island:

"Bältesläggning ger trauman" 
http://www.goteborgsfria.se/artikel/112693

Så lyckas Isländsk psykiatri utan bälten: 
http://www.goteborgsfria.se/artikel/114000

I våra samtal med isländsk vårdpersonal framhölls vikten av att bemöta oroliga, arga eller våldsamma patienter med respekt. Att försöka förstå orsaken bakom känslotillståndet och ge av sin tid och lyssna. Självklara saker, kan det tyckas. Men vi, som i akuta lägen mött vården som patient respektive närstående, har sällan upplevt att intresset att försöka förstå stått i fokus. Vår erfarenhet är att det som ofta prioriteras här är att patienten ska hålla sig lugn, inte störa och inte visa starka känslor.
Nu får man väl ägna resten av eftermiddagen åt att byta lösenord överallt, fast enligt den senaste artikeln jag såg spelar det ingen roll, felen måste fixas på serversidan... http://www.dn.se/ekonomi/it-buggen-varre-an-vantat/  Men det är ju ändå bra att göra då och då. Bara ganska tradigt.